Svart som natten av Ann Cleeves

Det är en ren slump att jag fick tag på den första delen i den s k Shetlandskvartetten när jag skulle läsa Ann Cleeves. Jag råkade ha en pocket hemma och läste den, utan att veta vilken bok i ordningen det var. Delarna är visserligen fristående, men jag gillar att läsa serier i rätt ordning.

Det är en kall januarimorgon och staden Lerwick på Shetlandsöarna ligger under ett djupt täcke av snö. Korparna seglar fram över den ensamstående mamman Fran Hunter som just har lämnat sin dotter i skolan och är på väg hemåt när hennes blick plötsligt dras till den frusna marken och ett konstigt bylte som ligger i snön. Det visar sig vara en ung kvinna, strypt med sin egen halsduk. Fran känner genast igen henne: det är grannflickan Catherine Ross, som tillsammans med sin pappa nyligen flyttat till Shetlandsöarna från England.

     Shetlandspolisen kallar genast på förstärkning från Skottland. Bland invånarna sprids nyheten om mordet blixtsnabbt och rykten om att stadens ensling Magnus Tait är inblandad i mordet börjar florera. När kommissarie Jimmy Perez ignorerar ryktena och istället börjar kartlägga vad som egentligen hänt sprider sig misstankarna vidare och lägger sig som en skugga över den lilla staden. Grannarna kastar illvilliga blickar på varandra och för första gången låser man sin ytterdörr. Alla känner alla – men en av dem är en mördare. Vem?

Miljön i den här boken är fantastisk och kompletterar historien perfekt. Boken utspelar sig på Shetlandsöarna under vintern med svarta korpar som cirkulerar över snön. Jag gillar verkligen Ann Cleeves sätt att skriva och hur hon bygger upp historien. Hon har verkligen förmågan att skapa en suggestiv miljöinramning. Jag har läst ganska delade meningar om den här boken, men jag ställer mig definitivt på de positivas sida. Jag tyckte varken att den var seg eller tråkig.  Jag hade ingen aning om vem som var mördaren förrän det avslöjades, men det är så det brukar vara. Det är sällan jag lyckas lista ut saker i förväg, men det kan till viss del bero på att jag faktiskt inte vill veta någonting i förväg, så jag låter helt enkelt bli att fundera. Som jag skrev igår så vill jag helst att allt ska vara ett enda stort mysterium fram till sista sidan. Och även här lyckas Ann Cleeves, för det är inte många sidor kvar när sanningen står helt klar.

Det är en typisk engelsk deckare på så sätt att man inte får lära känna polisen Jimmy Perez alls. Polisernas vardag och kärleksproblem är mer utmärkande för svenska deckare 🙂

Jag kommer definitivt att fortsätta med de andra delarna i serien efter den här.

 

Svart cirkel av Jonas Moström

Nylyssnat i bilen:

Snön ligger tung i Sundsvall den Luciakväll när den före detta rockstjärnan Rick Johnson under mycket egendomliga omständigheter mördas på ett hotellrum. Kommissarie Johan Axberg inleder en utredning som visar att superstjärnans glättiga fasad dolde många obehagliga överraskningar, däribland nära kontakter med den ryska maffian. Det hela kompliceras av att det enda vittne som sett mördaren på nära håll ligger i koma på Sundsvalls sjukhus. Och samtidigt planerar mördaren att slå till igen…

När jag läste Jonas Moströms första bok om kommissarien Johan Axberg och läkaren Erik Jensen – Dödens pendel – var jag övertygad om att Jonas Moström var en ny deckarfavorit. Bra skrivet, spännande och genomtänkt. Det har tagit ett bra tag innan jag tog tag i den andra delen – Svart cirkel . Den är också bra, men inte lika bra som den första. Det är inget fel på hur den är skriven, men jag gillar inte upplägget riktigt. När jag läser en spännande bok vill jag inte ha rapporter från ”den andra sidan”. Man får förstås inte hela sanningen klart för sig förrän mot slutet, precis som i alla andra deckare, men jag gillar att inte veta något alls – så länge som möjligt vill jag undra och vända blad. Allt ska helst vara ett enda stort mysterium fram till sista sidan 🙂

Jag ska definitivt läsa alla böckerna om Axberg och Jensen och näst i tur i serien står Hjärtats mörker, men just nu snurrar Frostnätter av Arnaldur Inridason i bilens CD-spelare.

Betyg: 4

Utan ett ord av Linwood Barclay

Du vaknar. Huset är tomt. Din familj är borta.

14-åriga Cynthia skriker åt sina föräldrar och slår igen dörren till sitt rum. När hon vaknar nästa morgon förväntar hon sig en konfrontation, men istället är huset tomt. Hennes mamma, pappa och storebror är borta.

25 år senare bestämmer sig Cynthia för att delta i ett tv-program om olösta fall i ett sista försök att få veta vad som hände den där natten. Först händer ingenting. Sen ringer telefonen. En mansröst säger att hennes familj förlåter henne. Cynthia är nära att bryta ihop. Är hennes familj vid liv? Varför har de aldrig hört av sig? Cynthia börjar forska i försvinnandet, och trådarna leder till fruktansvärda hemligheter. Kanske hade det varit bättre att låta det förflutna vila.

Det här är verkligen en thriller i min smak. Den höll mig i ett stadigt grepp redan från början och jag ville aldrig sluta läsa. Tyvärr tycker jag att den tappar det gastkramande greppet lite mot slutet. Om jag ska försöka identifiera vad det är i en thriller eller deckare som verkligen lyckas hålla mig i ett fast grepp, så ligger det mycket i det okända. I början bygger hela storyn just på det okända. Något hände den där natten med Cynthias familj, men ingen vet vad. Här är jag fast.

Vanligtvis är jag inte så förtjust i romaner skrivna i första person, men i den här boken tillför det faktiskt något. Eftersom det är Cynthias man som är berättarjaget, så kan hans egen osäkerhet över Cynthias psykiska hälsa spela en väldigt viktig roll.

Det som är minus är de kursiverade avsnitten som ska berätta korta avsnitt från den andra sidan, dvs den sida som vet vad som hände. De hade lätt kunnat redigeras bort! Jag gillade heller inte riktigt händelseutvecklingen mot slutet, det sätt på vilket sanningen kom fram. Mer om det vill jag inte säga.

Betyg: 4

Utan ett ord recenseras även av bl a: DN, Pocketblogg.se, Boktoka, Hyllan.

Gästbloggar idag

Idag gästbloggar jag hos Christian Johansson.

Skrivretreat ett måste?

Är det någon mer än jag som inte får något skrivarbete gjort i vardagen? Jag fick ihop 25000 ord i Älvdalen och nu händer i stort sett ingenting.

Jag skulle ju vara med i Icakurirens novelltävling också, men hur ska jag lyckas med det om det fortsätter så här?

Vyssan Lull av Carin Gerhardsen

Carin Gerhardsen slår de populäraste kvinnliga deckarförfattarna med hästlängder. Vyssan Lull är den tredje boken i Hammarbyserien och böckerna blir bara bättre och bättre.

Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler.  Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan, på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd flera miljoner?

Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.

Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt , Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.

Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.

Jag var fast redan från första sidan och med undantag för en natts sömn så sträckläste jag boken från början till slut. Vyssan Lull är en gripande, engagerande och spännande kriminalroman som inte innehåller en endaste tråkig textpassage. Det enda negativa jag kan säga är att jag reagerade på att vissa sammanträffanden var lite väl osannolika. Att den värld Carin Gerhardsen skildrar kanske är lite väl hemsk är inget som jag tycker gör boken sämre. Tvärtom.

Betyg: 4,5

Andra bloggare om Vyssan Lull: Bokhora, Deckarhuset, Deckarbiten

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom

Israel Armstrong är en känslig själ. En bokälskande vegetarian i manchesterkostym som flyttar till Irland för ett efterlängtat jobb som bibliotekarie. Men när han efter tolv timmars resa kommer fram upptäcker han att biblioteket har stängt, för gott, och att hans nyblivna chef har glömt berätta att hans tjänst numera består i att köra en bedagad biblioteksbuss.

Strandad långt ute på den irländska landsbygden har Israel två val: Att med svansen mellan benen återvända till sitt halvdana liv i London och sitt halvdana jobb på en lågprisbokhandel i ett köpcentrum, eller att stanna kvar och sätta sig bakom ratten på en bokbuss som sett bättre dagar, och som inte bara saknar hyllor utan också böcker. För det visar sig vara nästa hake. Bibliotekets samtliga femtontusen böcker har försvunnit. Men vem stjäl så många böcker? Och hur?

Den högst motvillige hjälten finner sig snart indragen i såväl jakten på böckerna som i lokalbefolkningens romantiska intriger. Ingendera leder dit Israel väntat sig.

Fallet med de försvunna böckerna är en svårbedömd bok, eftersom jag tror att man måste ha en speciell sorts humor för att uppskatta den. Tyvärr är detta inte alls min humor och det påverkar förstås min uppfattning om boken.

Det finns en del korrekturfel, bl a ett ställe där Linda plötsligt heter Lisa. Jag läste om sidan för att se om jag hade  missat att en ny karaktär gjort entré, men när Linda suger vidare på den lakritsbit som Lisa just stoppat i munnen så förstår jag att det är samma person som avses. Spår efter ett klassiskt byte av namn på karaktär kanske?

Det är någonting som säger mig att det här kunde ha blivit bra, men det blir inte det. Ibland är Israel lite smårolig i all sin klantighet, men det blir aldrig riktigt roligt.

Fallet med de försvunna böckerna är första delen i en trilogi om den ofrivillige detektiven Israel Armstrong. Boken är ett recensionsex från Massolit Förlag.

Boken har även recenserats av: hyllan, bibliotekarien läser, Desirée.

Betyg: 2

Barkhes döttrar av Bodil Mårtensson

Barkhes döttrar är en historisk spänningsroman och är första boken i serien om Legenden om Barkhe.

Skåne, 1600-talets mitt. Helsingborgs mäktiga slottslän, ett av de största och mäktigaste i Danmarks rike, har haft fred under drygt elva  år. Välstånd har etablerats och lojaliteten med kungen är stor. Men,  blodigt förrädiska våldstider väntar. Det brutala mordet på kungens vän  visar att Sverige inte ger upp tanken att erövra det strategiskt viktiga  länet. I fjärran hörs åter krigstrummor…

Länsman på Helsingborgs  slott, Frans Barkhe, styr både län och familj med järnhand. Men fem  döttrar är en besvikelse. Hustrun ska föda igen, och danske kungen  kräver att det blir en son. Barkhe riskerar annars både avsättning och  livet!

Jag är egentligen inte rätt person att bedöma historiska romaner, eftersom jag inte riktigt ser tjusningen med dem. Visst är det ett sätt att få en lite personligare bild av historia, men det väcker oftast inte mitt intresse tillräckligt mycket. Jag kan ändå säga att det här är den bästa historiska romanen jag har läst, men då ska det samtidigt sägas att det inte är så många. Men är man förtjust i historiska romaner så bör man definitivt läsa den här.

Barkhes döttrar är min första ljudbok via tjänsten Storytel där man kan lyssna på ljudböcker i mobilen. Jag är väldigt positivt inställd till Storytel, trots en inicident där sista halvtimmen av boken ersatts med en halvtimmes text jag redan hade hört. Detta löste sig dock när jag tog bort boken och laddade ner den igen.

Boken är utgiven på Dahlgrens Förlag. Läs mer om serien på hemsidan: http://barkhe.se/. Den finns bl a att köpa hos Adlibris, Bokus, Storytel.

Betyg: 3,5

Refuserad av Desirée Fredlund

Min skrivarvän Desirée har kommit ut med en inspirationsbok som heter Refuserad – Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare.

På titeln så hör ni ju att boken lika gärna skulle kunna handla om mig 🙂 Och visst är igenkänningsfaktorn hög! Och rolig är den också. Jag skrattade högt flera gånger. Det är en härlig blandning av berättelser kring Desirées skrivande och hur hon skickat in texter till tävlingar och till förlag, noveller skrivna av Desirée och underbara recept på bl a älgmule. Just det receptet tänker jag nog inte prova, men det fanns andra som lät väldigt goda 🙂

Jag är också väldigt förtjust i de små lärdomarna som finns utplacerade genom boken. Mycket träffande och bra!

Jag känner igen det mesta kring själva inskickandet av manus till olika förlag. Den resan har jag nämligen gjort själv också. Liksom Desirée vägrar även jag att ge upp och skriver för närvarande på mitt fjärde manus.

Det finns bara två negativa saker att säga om den här boken. Det ena är att den är att den tog slut alldeles för snabbt, eftersom jag gärna hade läst mycket mer! Och det andra är att den är för hög i formatet för att få plats i mitt bokskåp 🙂

Tack Desirée för det fina du skrev i boken och jag säger detsamma – Håll din dröm levande!

 

Boken är utgiven hos Duo Dito Förlag, där den finns att köpa i webbshopen. Självklart finns den förstås också att köpa bl a hos Adlibris och Bokus.

Skrivretreat i Älvdalen

Hur var det då att åka på skrivretreat till Älvdalen en knapp vecka i juni? Jo, det ska jag berätta. Det var helt fantastiskt och alldeles underbart. Säkert svårt att förstå för den som inte brinner för att skriva, men för oss som gör det är detta himmelriket. På balkongen på bilden satt vi nog den största delen av tiden. På bilden syns Kerstin som skriver på sin roman och till höger syns mina två mest oumbärliga tillhörigheter, den rosa datorn och mobiltelefonen.

Tre Björnar är ett vandrarhem, men det går att boka ett rum helt för sig själv, och naturligtvis hade vi egna rum med ett litet skrivbord där vi även kunde sitta och jobba ostört. Huset är från början av 1900-talet och är ett gammalt pensionat. Maten fixar man själv i pentryt på övervåningen eller i köket på nedervåningen. Frukost kan man köpa till, vilket vi gjorde varje dag. Det är en lyx i sig att kunna kliva ur sängen kl 8 på morgonen och gå raka vägen ner till en dukad frukostbuffé.

Efter frukost och en pratstund gick jag oftast ut på balkongen och satte mig med datorn för ett förmiddagspass. Lunchen fixade jag snabbt och enkelt, mest för att man var tvungen att äta något. Sedan mera arbete fram till kvällen då det oftast blev en snabbt fixad middag, ett glas vin och boksnack på balkongen. Vissa kvällar när jag kom in på mitt rum satte jag mig vid mitt lilla skrivbord och skrev ett par timmar till. Sena kvällar är ofta en bra tid för inspiration. Därefter kröp jag till sängs med en bra bok. Förutom Nirvanaprojektet av Stefan Tegenfalk hann jag även läsa den helt fantastiska novellsamlingen Absurditeter av Kerstin Svea Dahlén (på bilden).

Den mest arbetsamma dagen hade jag ett mål på 10000 ord och resultatet blev 9700, så det får väl betraktas som godkänt. I princip kan man säga att det första utkastet av Paradisäpplet har skrivits under två intensiva perioder. Den första var NaNoWriMo i november och den andra var nu i Älvdalen. Med andra ord passar det nog mig bra att skriva intensivt under kortare perioder.

Jag saknar redan det vackra gula huset och balkongen, som man kan se upp till höger på bilden av huset, och ljudet av de skinkälskande mopsarna Bobby och Popcorn (aka Igor). Men framför allt saknar jag möjligheten till intensivt koncentrerat arbete med romanen Paradisäpplet.