Inlägg taggade manus

Skrivarvecka i Nice

Min skrivarvecka i Nice har börjat. Egentligen är jag i Opio en bit utanför, men vem vet var det ligger?

Jag har aldrig bott på hotell med all inclusive förut och jag är numera övertygad om att jag inte kommer att våga ställa mig på vågen när jag kommer hem. Jisses vad mycket mat det finns. Jag har inte räknat, men jag skulle gissa på att det finns kanske 50-60 förrätter att plocka ifrån och det finns inte färre varmrätter och efterrätter… Vin är fritt samt en lista på drinkar som är fria, både alkoholfria och alkoholhaltiga. Chips och annat nyttigt ställs fram före både lunch och middag.

Men nu var det ju skriva jag skulle göra, inte äta och dricka. Så hur mycket har jag skrivit idag undrar kanske någon. Efter frukost tog jag en promenad i omgivningarna, genom en blomdoftande skog med äventyrsstationer, förbi en fullständigt sammetsliknande puttinggreen och en driving range för att sedan hamna i en fantastisk olivträdsodling.

Jag mötte knappt en människa på hela promenaden och det var en sådan där fantastisk sommarmorgon som man trodde att man skulle få vänta tills nästa år på.

Efter promenaden tog jag mig i kragen och hämtade datorn, satte mig i baren och öppnade mitt manus. Inte helt lätt att koncentrera sig med sorlande människor, klirrande is och klämkäck fransk musik i bakgrunden. Jag hamnade mest på Facebook istället, så jag la tillbaka datorn på rummet, hämtade ett anteckningsblock och satte mig vid poolen med en alkoholfri drink istället. Hm, skönt, man kan ju vända ansiktet mot solen och bara njuta av den svaga vinden… Just det ja, tillbaks till anteckningsblocket.

Nu har jag tryckt i mig lunch och sitter på rummet med datorn igen. Förhoppningsvis ska jag få någonting gjort innan det är dags för fördrink, snacks, jättemiddag och show ikväll. Nattklubben som öppnar kl 23 tror jag att jag hoppar över.

,

6 kommentarer

Lektörsutlåtande

I förrgår fick jag lektörsutlåtandet på kollektivromanen. För några år sedan anlitade jag en lektör för mitt deckarmanus och dessa två utlåtanden var av totalt olika karaktär. Jag bör tillägga att det inte var samma lektör.

Hur som helst så är det ovärderligt att anlita en lektör, för det tar inte lång tid innan man blir blind för sin egen text. Alla, och då menar jag verkligen alla, åsikter utifrån är guld värda. Finns det en som tycker någonting så finns det alltid fler. Man kan aldrig någonsin tillfredsställa alla läsare men målet är väl ändå så många som möjligt?

Men det största problemet, utifrån min egen erfarenhet, är att man har för bråttom att bli klar. Man ser mellan fingrarna med både det ena och det andra för att man har så bråttom att komma till det där målet. Med det menar jag inte att jag inte har arbetat om, flyttat runt, skrivit om flera gånger, utan jag menar att jag borde göra det ännu fler gånger. Jag borde dessutom låta manuset ligga i flera månader innan jag tar upp det igen och går hårt åt det ännu en gång.

Det är det jag tänker göra med deckarmanuset nu. Jag lägger kollektivromanen tillsammans med lektörsutlåtandet i en byrålåda och tar fram det igen om ett tag när det har fått ligga till sig. Under tiden plockar jag fram deckarmanuset och dess lektörsutlåtande igen. Börjar om från början. Börjar med att stryka allt det där som jag genast ser för att ge plats åt ny text. Men allra först ska jag göra ett synopsis och arbeta hårt med det tills jag känner att det kan bli en bra och övertygande story av det hela. Jag är redan övertygad om att jag kommer att stryka massor…

Är det bara jag bland alla skrivande människor som inte vet vilken genre man vill/borde skriva i?

 

, , ,

8 kommentarer

Kriminalromanens upplägg

När jag nu står inför utmaningen att arbeta om mitt deckarmanus är det många frågor som dyker upp i huvudet. Hur bygger man egentligen upp det optimala deckarmanuset?

Hur stort fokus ska man ha på själva mordet och dess inverkan? Hur stor del ska handla om poliserna och deras arbete? Hur mycket utrymme ska polisernas privatliv få? Hur mycket vikt ska läggas vid den geografiska miljön? Många kriminalromaner utspelar dig på en viss plats och fungerar närmast som turistbroschyrer för den platsen. Vad tycker ni om det? Ni som också skriver spännings-/kriminalromaner, hur gör ni?

Från mer än ett förlag fick jag kommentaren att jag skriver bra och att manuset har många litterära kvaliteter men att storyn inte är tillräckligt övertygande. Min stora fråga blir då hur man får en story övertygande. Vad ska jag ändra på för att den verkligen ska övertyga? Den här frågan har gjort mig totalt handlingsförlamad länge nu. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Det är alltid extremt jobbigt när man ska bryta upp delar av sitt manus för att omarbeta dem och sedan sätta ihop dem igen. Jag kan liksom inte riktigt andas ut förrän alla delar har hamnat på sina nya platser och just den biten kommer att bli väldigt jobbig nu när jag ska bryta sönder något som en gång har känts färdigt.

, ,

10 kommentarer

Höstlöven dansar igen

Mitt deckarmanus, När höstlöven dansar, har dammats av och återigen plockats upp för beskådan.

Det är dags att ta nya tag och arbeta om den igen, från början till slut. Ett omdöme som säger att den innehåller många litterära kvaliteter men inte är tillräckligt övertygande säger mig att jag måste arbeta om intrigen. Därför ska jag nu skapa ett synopsis för att strukturera upp den. Jag ska erkänna att jag inte hade någon struktur alls när jag arbetade med den, vilket innebar att jag fick arbeta om den ett oräkneligt antal gånger. Men så tog det fem år också.

Nu är det alltså dags igen, men den här gången ska jag vara mer strukturerad. Gränna ska få sin kriminalroman om jag så ska trycka den själv och dela ut den till alla turister på Brahegatan. Turistbyrån var i alla fall väldigt intresserad av att sälja den när jag pratade med dem för några år sedan. Herregud, har det redan gått så lång tid? Hur kan åren gå så fort när man håller på med skrivprojekt?

,

3 kommentarer

När är man klar?

Jag sitter här framför datorn och läsplattan och ska avsluta 14 månaders romanskrivande. Jag har bestämt mig för att sätta punkt senast nyårsafton, och därefter ska manuset få pröva sina vingar för första gången. Med tanke på hur många som blir antagna är sannolikheten stor att försöket misslyckas och därför finns redan en plan som tar vid efter en refusering.

Så när jag säger att jag är klar, så menar jag att kanske inte klar i alla fall, för om manuset refuseras krävs minst en omarbetning innan ett nytt försök kan göras. Men i skrivande stund har jag ingen aning om hur den omarbetningen skulle se ut och därför kommer sannolikt en lektör att anlitas i nästa steg.

Men först: premiärflygning.

7 kommentarer

Snart klar!

Det blev en aning hektiskt med NaNoWriMo och jobbet att skriva färdigt Paradisäpplet. Men jag överlevde NaNoWriMo genom att skriva som en galning en söndag (13000 ord) och avsluta med de 5000 sista dagen efter så att jag blev klar tio dagar för tidigt. Sedan gick jag direkt över till att jobba vidare på romanen som faktiskt snart är klar. Tror jag. Jag är tillräckligt rutinerad för att veta att man aldrig är klar när man tror att man är klar, men samtidigt vill jag tro att man lär sig någonting längs vägen och till slut kanske en roman kräver mindre redigering och omarbetning när man tror att man är klar än vad tidigare manus gjorde. Just för att man gör mer omarbetning under tiden och förhoppningsvis har lärt sig något så att man inte gör samma misstag varje gång.

När höstlöven dansar blev nästan en helt ny bok när jag var klar med redigeringen och jag hoppas verkligen inte att det blir så den här gången, men det tror jag inte. Jag tror faktiskt att jag snart är klar 🙂

,

5 kommentarer

När fantasin tryter

Jag sitter där med ett blankt kapitel framför mig. Vad gör man egentligen när fantasin tryter? Hur kommer man vidare? Vad är det som krävs för att få det där ljuset att tändas?

En del börjar sin roman med ett synopsis. Andra tycker att synopsis hämmar kreativiteten. Jag står någonstans mitt emellan. Jag har aldrig börjat en roman med att först skriva ett synopsis, men jag tycker att det är ett ovärderligt redskap längs vägen. Mitt nuvarande manus påbörjade jag under NaNoWriMo förra året. Skrev 50000 ord i rasande tempo utan att tänka efter för mycket. Därefter var det väldigt nyttigt att skriva ett synopsis över vad jag redan hade skrivit och sedan utgå från det för att komma vidare.

Det funkade bra ett tag. Sedan tog det stopp igen och jag kände att jag behövde en rejäl strukturering för att få översikt. Så vad jag gjorde då var att under några intensiva dagar göra en struktur över alla befintliga scener och identifiera vilka ”hål” som fanns. Till detta bör tilläggas att jag har valt att arbeta efter en speciell struktur, därför vet jag var i manuset det saknas kapitel. Och det är dessa som nu ska fyllas ut.

En del tycker att det är slöseri att skriva och skriva massor för att sedan stryka och flytta om. Själv tycker jag att det är en härlig känsla att stryka och se vilket lyft texten får. Att stryka och lägga till är en del av processen för mig. Men det finns en balansgång även här, det vore kämpigt att tvingas stryka halva manuset på en gång.

En del sitter aldrig med en blank sida framför sig utan får hejda fantasin som bubblar upp. Men även detta kan förstås vara ett problem när man ska sortera och välja bland alla idéer som trängs i huvudet. Om man har en uppsjö av romanidéer i huvudet så kan det förstås också vara svårt att bestämma sig för och fullfölja en. Less is more som bekant.

Promenader sägs vara bra för kreativiteten och jag håller med till viss del. Men för mig finns det ingen promenad som är så effektiv som att sätta sig på stolen och tvinga sig att skriva. Skriva dåligt för att komma igång. Det går alltid att stryka i efterhand.

En del säger att man måste skriva tradiga transportsträckor för att följa sin linje och komma vidare. Om man med det menar att de tradiga sträckorna senare ska ersättas med något bättre så håller jag fullständigt med. Om man däremot menar att en roman måste innehålla transportsträckor så håller jag inte alls med.

Bollplank är en bra idé när man har fastnat. Att diskutera med någon annan sätter ofta igång helt nya tankar och ingångar för det fortsatta manusskrivandet. Också att prova någonting helt nytt. Testa att skriva in en händelse som verkar märklig men som kanske visar sig lyfta berättelsen eller kanske sätta igång idéerna och istället resultera i någonting helt annat.

Jag sitter fortfarande med ett eller två helt tomma kapitel och flertalet halvskrivna eller påbörjade kapitel där jag måste komma på något intressant, omvälvande, spännande eller dråpligt som ska hända. Är det tråkigt att skriva så är det också tråkigt att läsa 🙂

, ,

3 kommentarer

Min bokmässa

Min bokmässa var alldeles underbar… Eller kanske inte. I år kunde jag inte gå på fredagseftermiddagen, vilket jag brukar göra utan min första dag blev lördagen. Alla som har varit på bokmässan vet att lördagen är en hemsk dag när det gäller att vandra omkring och titta. Det är däremot en mycket bra dag när det gäller att träffa folk. Varje år träffar jag numera några nya kontakter irl och det är fantasiskt roligt. Det bästa med bokmässan helt klart.

Jag tog inga kort i år. Jag gjorde egentligen inte särskilt mycket alls mer än att träffa folk. Och presentera mitt manus för ett förlag som generöst gav den möjligheten under bokmässan.

Inga böcker köpte jag, och nu ligger hela mitt fokus på att färdigställa manuset så att jag kan skicka in det.

,

2 kommentarer

Skrivretreat ett måste?

Är det någon mer än jag som inte får något skrivarbete gjort i vardagen? Jag fick ihop 25000 ord i Älvdalen och nu händer i stort sett ingenting.

Jag skulle ju vara med i Icakurirens novelltävling också, men hur ska jag lyckas med det om det fortsätter så här?

,

1 kommentar

Skrivretreat i Älvdalen

Hur var det då att åka på skrivretreat till Älvdalen en knapp vecka i juni? Jo, det ska jag berätta. Det var helt fantastiskt och alldeles underbart. Säkert svårt att förstå för den som inte brinner för att skriva, men för oss som gör det är detta himmelriket. På balkongen på bilden satt vi nog den största delen av tiden. På bilden syns Kerstin som skriver på sin roman och till höger syns mina två mest oumbärliga tillhörigheter, den rosa datorn och mobiltelefonen.

Tre Björnar är ett vandrarhem, men det går att boka ett rum helt för sig själv, och naturligtvis hade vi egna rum med ett litet skrivbord där vi även kunde sitta och jobba ostört. Huset är från början av 1900-talet och är ett gammalt pensionat. Maten fixar man själv i pentryt på övervåningen eller i köket på nedervåningen. Frukost kan man köpa till, vilket vi gjorde varje dag. Det är en lyx i sig att kunna kliva ur sängen kl 8 på morgonen och gå raka vägen ner till en dukad frukostbuffé.

Efter frukost och en pratstund gick jag oftast ut på balkongen och satte mig med datorn för ett förmiddagspass. Lunchen fixade jag snabbt och enkelt, mest för att man var tvungen att äta något. Sedan mera arbete fram till kvällen då det oftast blev en snabbt fixad middag, ett glas vin och boksnack på balkongen. Vissa kvällar när jag kom in på mitt rum satte jag mig vid mitt lilla skrivbord och skrev ett par timmar till. Sena kvällar är ofta en bra tid för inspiration. Därefter kröp jag till sängs med en bra bok. Förutom Nirvanaprojektet av Stefan Tegenfalk hann jag även läsa den helt fantastiska novellsamlingen Absurditeter av Kerstin Svea Dahlén (på bilden).

Den mest arbetsamma dagen hade jag ett mål på 10000 ord och resultatet blev 9700, så det får väl betraktas som godkänt. I princip kan man säga att det första utkastet av Paradisäpplet har skrivits under två intensiva perioder. Den första var NaNoWriMo i november och den andra var nu i Älvdalen. Med andra ord passar det nog mig bra att skriva intensivt under kortare perioder.

Jag saknar redan det vackra gula huset och balkongen, som man kan se upp till höger på bilden av huset, och ljudet av de skinkälskande mopsarna Bobby och Popcorn (aka Igor). Men framför allt saknar jag möjligheten till intensivt koncentrerat arbete med romanen Paradisäpplet.

, ,

9 kommentarer