Arkiv för september, 2011

Min bokmässa

Min bokmässa var alldeles underbar… Eller kanske inte. I år kunde jag inte gå på fredagseftermiddagen, vilket jag brukar göra utan min första dag blev lördagen. Alla som har varit på bokmässan vet att lördagen är en hemsk dag när det gäller att vandra omkring och titta. Det är däremot en mycket bra dag när det gäller att träffa folk. Varje år träffar jag numera några nya kontakter irl och det är fantasiskt roligt. Det bästa med bokmässan helt klart.

Jag tog inga kort i år. Jag gjorde egentligen inte särskilt mycket alls mer än att träffa folk. Och presentera mitt manus för ett förlag som generöst gav den möjligheten under bokmässan.

Inga böcker köpte jag, och nu ligger hela mitt fokus på att färdigställa manuset så att jag kan skicka in det.

Annonser

,

2 kommentarer

Källa – Gästblogg av Jan-Erik Ullström

Idag gästbloggar Jan-Erik Ullström som släpper andra delen av Vägen till Umbria. Vid varje anhalt på sin bloggturné ber Jan-Erik om ett ord som han sedan ska relatera till ”kreativitet”. Ordet jag har gett honom är ”källa”.

Anna gav mig vägledningen ”källa”. Detta ursprung skall nu få flöda över och kanske förklara min ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.
Det är intressant att just källan kommer upp nu. I den serie där ”Vägen till Umbria” är inledningen, kommer det begreppet att växa. Ofantligt. Men mer av det senare i livet. Just nu vill jag låta det inre utforska allt som driver mig och håller mig samman.

Egentligen är det enkelt. Eller ytterst svårt. Jag vet inte, eftersom det är så många trådar som behöver vävas samman. Det som nu följer är ren och skär ärlighet. Vissa kommer kanske anse att jag hycklar, eller att jag inte bara brutalt slagit ihjäl Jante, utan även torterat och lemlästat tanken på att inte vara förmer. Jag kommer nu låta sinnet flöda fram mot allt det som är källan till mitt skapande. Alla de små bäckar som bildar min å. Världshavet den rinner ut i delas av oss alla.
Jag föds in i ett hem där känslor antingen döljs eller dämpas med olika medel. Det kan vara alkohol, men även ren tystnad. Jag klandrar ingen, eftersom det var ett invant beteende. Ett försvar. De hade inte samma insiktsformade verktyg att bryta mönstret med, som jag nu byggt. Det kunde varit värre. Mycket värre. Jag kunde misshandlats eller utsatts för övergrepp. Jag kunde växt upp i en familj, där jag från början itutats religiösa och helt ologiska sagor om skapelse och livsvägledning. I denna miljö, som idag kan verka enkel, levde jag och växte upp. Jag klagar inte. Tvärtom. Tiden i skogen var mitt allt. Jag kan sakna den idag. Det enda jag då saknade var uppvisandet och delandet av känslor. En kram hade inte skadat. Ett ”Jag älskar dig” hade bildat ett minne för livet. I skolan, den värld som bytte av var allt annorlunda. Där visades känslor hela tiden. Oftast hat, avsky och rädsla. I kombination drev de mina mobbare framåt. Pekande mig mot en avgrund. Deras renare och mer skimrande motsatser höll sig borta. Kärlek. Ömhet. Mod. De är med mig först nu. Då var det mörker.

Så. Vad ska barnet göra? Det har inte lärt sig att dela känslor. Med andra ord kan det säga vare sig från eller till. Inte till föräldrar. Inte till mobbare. Verkligheten erbjuder ingen tillflykt. Inte den som syns i alla fall. En fantasiskapad tillflykt behöver inte innebära en sämre tillvaro för sinnet. Jag lekte som barn fram till kanske 16 års ålder. För detta är jag idag glad. Det har visserligen försenat min sociala kompetens, men det har samtidigt låtit mitt livs grogrund bestå av ren och skär fantasi. Inte den som är onåbar. Utan den som räddar ditt liv.
Där har vi det så. Min källa. Roten till allt det som nu flödar ut genom mina fingertoppar. Vägen till Umbria var min fantastikdebut i romanform, men jag har format världar sedan minnets dag 1. Jag lämnar mer och mer bakom mig nu. Samtidigt som jag bearbetar det bit för bit. Det finns fortfarande mycket osagt mellan mig och er som mobbade eller enbart blundade. Men jag försöker att undvika bitterheten. För vet ni. Ett litet vedträ på min brasa, en liten rännil i min källa, består av nöjet att se era miner. Se era blickar, när den svaghet ni försökte krossa nu istället reser sig i sin fulla prakt och skänker sinnesnötter och litterära gåtor till alla där ute. Jag kommer att blända. Du där. Ja du. Du som vet att du har svetsglasögon ute i verkstaden. Ta på dem. Du var värst och har ännu inte bett om ursäkt, så mitt råd är att du skyddar dina ögon nu. Lugn. Jag kommer inte att söka upp dig. Dina känslor är straff nog. Jag vill lyfta allas känslor till skyarna. Goda människors och även de som är onda. Även känslorna hos de som retades och stötte bort. Era består troligtvis av bitterhet och avund. Nåja. Det är känslor det också. Jag tycker nu synd om er. Inte dig T. Du bad om ursäkt från hjärtat, helt utan min inblandning. Men ni andra. Jag få kisa noga för att ens se er nu.
Ni trodde ni pissade i en försvarslös liten källa. Sorry. Det var det världshav vi alla delar.
Love / Jan-E
Ps. Jag har givetvis inte skadat Jante på något vis, men jag har låst bitterhetsdörren och förvandlat nyckeln till ord och meningar. / 😉

,

2 kommentarer

Mirakelmannen av Jonas Moström

Den femte boken om Axberg och Jensen är har inte den mest engagerande storyn, men den är som vanligt när det gäller Jonas Moström ingen besvikelse. Jag lyssnade lika andäktigt på den här som på de tidigare delarna. Naturligtvis har de brister, men jag tycker att de här böckerna är bra mycket bättre än många av de deckare som ligger på topplistorna.

Böckerna är engagerande och lätta att följa utan att vara överdrivet enkla. Det som jag kan tycka är negativt är att det ibland blir lite för förutsägbart och att vissa av böckerna inte har lika intressant story som de andra.

Mirakelmannen är inte en av de bästa delarna i serien men den är fortfarande läsvärd.

Första dagen på sin påtvingade tjänstledighet får kriminalkommissarie Johan Axberg ett oväntat samtal från Mattias Molin, en vän från barndomen som han inte haft kontakt med på många år. Han säger sig veta något om den olycka då en annan barndomsvän, den så kallade mirakelmannen Chris Wirén, drunknade under en fisketur.

Wirén var chef för Symfonikliniken – ett hälsocenter som erbjuder alternativ vård till obotligt sjuka personer för skyhöga belopp. Han skapade sig ett världsrykte när han botade en Hollywoodstjärna
från skelettcancer trots att alla läkare ansett att det var omöjligt. Nu vallfärdar rika personer från jordens alla hörn till Symfoniklinken för att bli friska från sjukdomar som läkarvetenskapen inte rår på.

Efter viss tvekan beslutar sig Johan Axberg för att återvända. När han kommer fram hittar han Mattias död, brutalt ihjälslagen i köket.
Förtvivlad och chockad beslutar han sig för att hitta mördaren och samtidigt ta reda på sanningen bakom mirakelmannens död. Vad var
det Mattias hade velat berätta?

,

2 kommentarer

Rymd utan stjärnor av Jonas Moström

Fjärde boken i serien om Axberg och Jensen var ingen besvikelse. Den här boken tar upp frågan om livet och rätten till sin egen död – aktiv dödshjälp. Jag lyssnade andäktigt även denna gång och kommer att få separationsångest när jag måste skiljas från karaktärerna i dessa böcker.

När överläkare Pia Fjällstedt försvinner under mystiska omständigheter, blir det inte ett fall vilket som helst för Sundsvallspolisen. Åminstone inte för kriminal inspektör Sofia Waltin, eftersom Pia Fjällstedt är hennes faster. Dessutom har Sofias pappa länge haft en konflikt med sin syster och hamnar högt upp på listan över dem som kan tänkas ha med försvinnandet att göra.

Också Sofias kollega Johan Axberg får problem att skilja yrkesroll från privata bekymmer när hans nya flickvän blir misshandlad av sin exman. Dessutom verkar Johans bäste vän, läkaren Erik Jensen, vara mer inblandad i de alltmer dramatiska händelserna på stadens sjukhus än han vill erkänna. Frågan om liv och död ställs på sin yttersta spets.

Har du ännu inte upptäckt Jonas Moström så är det kanske dags att kolla in hans böcker. De gör sig alldeles utmärkt som ljudböcker med fantastiska Torsten Wahlund som uppläsare.

,

Lämna en kommentar