Skrivretreat i Älvdalen

Hur var det då att åka på skrivretreat till Älvdalen en knapp vecka i juni? Jo, det ska jag berätta. Det var helt fantastiskt och alldeles underbart. Säkert svårt att förstå för den som inte brinner för att skriva, men för oss som gör det är detta himmelriket. På balkongen på bilden satt vi nog den största delen av tiden. På bilden syns Kerstin som skriver på sin roman och till höger syns mina två mest oumbärliga tillhörigheter, den rosa datorn och mobiltelefonen.

Tre Björnar är ett vandrarhem, men det går att boka ett rum helt för sig själv, och naturligtvis hade vi egna rum med ett litet skrivbord där vi även kunde sitta och jobba ostört. Huset är från början av 1900-talet och är ett gammalt pensionat. Maten fixar man själv i pentryt på övervåningen eller i köket på nedervåningen. Frukost kan man köpa till, vilket vi gjorde varje dag. Det är en lyx i sig att kunna kliva ur sängen kl 8 på morgonen och gå raka vägen ner till en dukad frukostbuffé.

Efter frukost och en pratstund gick jag oftast ut på balkongen och satte mig med datorn för ett förmiddagspass. Lunchen fixade jag snabbt och enkelt, mest för att man var tvungen att äta något. Sedan mera arbete fram till kvällen då det oftast blev en snabbt fixad middag, ett glas vin och boksnack på balkongen. Vissa kvällar när jag kom in på mitt rum satte jag mig vid mitt lilla skrivbord och skrev ett par timmar till. Sena kvällar är ofta en bra tid för inspiration. Därefter kröp jag till sängs med en bra bok. Förutom Nirvanaprojektet av Stefan Tegenfalk hann jag även läsa den helt fantastiska novellsamlingen Absurditeter av Kerstin Svea Dahlén (på bilden).

Den mest arbetsamma dagen hade jag ett mål på 10000 ord och resultatet blev 9700, så det får väl betraktas som godkänt. I princip kan man säga att det första utkastet av Paradisäpplet har skrivits under två intensiva perioder. Den första var NaNoWriMo i november och den andra var nu i Älvdalen. Med andra ord passar det nog mig bra att skriva intensivt under kortare perioder.

Jag saknar redan det vackra gula huset och balkongen, som man kan se upp till höger på bilden av huset, och ljudet av de skinkälskande mopsarna Bobby och Popcorn (aka Igor). Men framför allt saknar jag möjligheten till intensivt koncentrerat arbete med romanen Paradisäpplet.

Annonser

, ,

  1. #1 av margareta börjesson på 12 juni 2011 - 16:08

    Härligt att få läsa om denna vecka, Anna – nästa år vill jag åka dit! 9700 ord på en dag låter som en omöjlighet, men är det tydligen inte. Själv lärde jag mig om NaNoWriMo på 1av3.se – ditt inlägg? – och låtsas att det är november nu! I bästa fall blir det runt 1667 ord per dag, någon gång enbart lite bloggtexter. Men det hjälper verkligen att ha ett mål att jobba mot, och det är OK att inte alltid lyckas! Tack ska du ha för infon!

    Gilla

  2. #3 av Anjo på 12 juni 2011 - 16:23

    Det låter helt strålande. Jag testade att ha en retreat hemma och det gick bra … i två dagar av fem, sen lockade lite annat i form av vänner och stadsliv.

    Några dagar däruppe (såg otroligt vackert ut) hade gjort underverk, tror jag.

    Gilla

  3. #4 av kerstinsvea på 12 juni 2011 - 18:37

    Underbar upplevelse, som tydligen slog ut min hjärna från alla andra aktiviteter. Men kanske värt det?

    Gilla

    • #5 av annaljungdahl på 12 juni 2011 - 19:14

      Ja, det var säkert värt det. Jag tror att hjärnan gjorde plats för en massa kreativt tänkande istället för nycklar och sådana trivialiteter 😉

      Gilla

  4. #6 av Ethel på 12 juni 2011 - 19:54

    Låter verkligen som ett paradis för oss skrivarnördar! Hoppas att jag har möjlighet en annan gång. Låter så himla mysigt.

    Gilla

  5. #7 av malinthewriter på 13 juni 2011 - 9:18

    Oj så mysigt! 🙂

    Gilla

  6. #8 av Sandra på 13 juni 2011 - 19:58

    Så underbart det låter att komma iväg på en skrivretreat och så vackert det såg ut att vara. Själv åker jag en vecka i sommar till min mormor på landet som ligger väldigt naturnära och hoppas på att få en hel del framåtrörelse i mitt manus. Blir riktigt sugen på att läsa ditt manus! Läste ju kapitlet tidigare som du la ut. Vad mycket du hade lyckats skriva på kort tid. Låter jättehärligt!
    Jag är nog egentligen lite som du att jag behöver sitta ner mer koncentrerat och skriva lite längre än många småstunder. Men jobbar på att få bättre flyt även de kortare stunderna.

    Hur går det med balansen att känna lika mycket för alla karaktärerna? Jag har kommit lite längre med mina i manuset så nu känner jag mer o mer för varje person på sitt sätt individuella sätt. De har växt ännu mer med historien och fått ta lite mer plats vardera men också genom att ge dem en bakgrund att falla tillbaka på. Bland annat min senaste sccen om hur antagoisten (eller vem var vem nu igen) vem hon var innan hon blev ”ond” eller hur man ska kalla det, vilket fick mig och känna mycket mer även för henne också. En spännande erfarenhet.

    Gilla

    • #9 av annaljungdahl på 14 juni 2011 - 21:18

      Det där med att känna lika mycket för alla karaktärerna är fortfarande lite knepigt tycker jag. De är ju helt olika som personer och det är klart att jag hade tyckt mer om vissa av dem i verkliga livet, så man kanske inte kan förväntas känna exakt lika mycket för dem egentligen. Det viktiga är kanske att jag kan förstå dem och känna viss sympati för dem alla även om det inte är exakt lika mycket 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: