Källa – Gästblogg av Jan-Erik Ullström

Idag gästbloggar Jan-Erik Ullström som släpper andra delen av Vägen till Umbria. Vid varje anhalt på sin bloggturné ber Jan-Erik om ett ord som han sedan ska relatera till ”kreativitet”. Ordet jag har gett honom är ”källa”.

Anna gav mig vägledningen ”källa”. Detta ursprung skall nu få flöda över och kanske förklara min ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.
Det är intressant att just källan kommer upp nu. I den serie där ”Vägen till Umbria” är inledningen, kommer det begreppet att växa. Ofantligt. Men mer av det senare i livet. Just nu vill jag låta det inre utforska allt som driver mig och håller mig samman.

Egentligen är det enkelt. Eller ytterst svårt. Jag vet inte, eftersom det är så många trådar som behöver vävas samman. Det som nu följer är ren och skär ärlighet. Vissa kommer kanske anse att jag hycklar, eller att jag inte bara brutalt slagit ihjäl Jante, utan även torterat och lemlästat tanken på att inte vara förmer. Jag kommer nu låta sinnet flöda fram mot allt det som är källan till mitt skapande. Alla de små bäckar som bildar min å. Världshavet den rinner ut i delas av oss alla.
Jag föds in i ett hem där känslor antingen döljs eller dämpas med olika medel. Det kan vara alkohol, men även ren tystnad. Jag klandrar ingen, eftersom det var ett invant beteende. Ett försvar. De hade inte samma insiktsformade verktyg att bryta mönstret med, som jag nu byggt. Det kunde varit värre. Mycket värre. Jag kunde misshandlats eller utsatts för övergrepp. Jag kunde växt upp i en familj, där jag från början itutats religiösa och helt ologiska sagor om skapelse och livsvägledning. I denna miljö, som idag kan verka enkel, levde jag och växte upp. Jag klagar inte. Tvärtom. Tiden i skogen var mitt allt. Jag kan sakna den idag. Det enda jag då saknade var uppvisandet och delandet av känslor. En kram hade inte skadat. Ett ”Jag älskar dig” hade bildat ett minne för livet. I skolan, den värld som bytte av var allt annorlunda. Där visades känslor hela tiden. Oftast hat, avsky och rädsla. I kombination drev de mina mobbare framåt. Pekande mig mot en avgrund. Deras renare och mer skimrande motsatser höll sig borta. Kärlek. Ömhet. Mod. De är med mig först nu. Då var det mörker.

Så. Vad ska barnet göra? Det har inte lärt sig att dela känslor. Med andra ord kan det säga vare sig från eller till. Inte till föräldrar. Inte till mobbare. Verkligheten erbjuder ingen tillflykt. Inte den som syns i alla fall. En fantasiskapad tillflykt behöver inte innebära en sämre tillvaro för sinnet. Jag lekte som barn fram till kanske 16 års ålder. För detta är jag idag glad. Det har visserligen försenat min sociala kompetens, men det har samtidigt låtit mitt livs grogrund bestå av ren och skär fantasi. Inte den som är onåbar. Utan den som räddar ditt liv.
Där har vi det så. Min källa. Roten till allt det som nu flödar ut genom mina fingertoppar. Vägen till Umbria var min fantastikdebut i romanform, men jag har format världar sedan minnets dag 1. Jag lämnar mer och mer bakom mig nu. Samtidigt som jag bearbetar det bit för bit. Det finns fortfarande mycket osagt mellan mig och er som mobbade eller enbart blundade. Men jag försöker att undvika bitterheten. För vet ni. Ett litet vedträ på min brasa, en liten rännil i min källa, består av nöjet att se era miner. Se era blickar, när den svaghet ni försökte krossa nu istället reser sig i sin fulla prakt och skänker sinnesnötter och litterära gåtor till alla där ute. Jag kommer att blända. Du där. Ja du. Du som vet att du har svetsglasögon ute i verkstaden. Ta på dem. Du var värst och har ännu inte bett om ursäkt, så mitt råd är att du skyddar dina ögon nu. Lugn. Jag kommer inte att söka upp dig. Dina känslor är straff nog. Jag vill lyfta allas känslor till skyarna. Goda människors och även de som är onda. Även känslorna hos de som retades och stötte bort. Era består troligtvis av bitterhet och avund. Nåja. Det är känslor det också. Jag tycker nu synd om er. Inte dig T. Du bad om ursäkt från hjärtat, helt utan min inblandning. Men ni andra. Jag få kisa noga för att ens se er nu.
Ni trodde ni pissade i en försvarslös liten källa. Sorry. Det var det världshav vi alla delar.
Love / Jan-E
Ps. Jag har givetvis inte skadat Jante på något vis, men jag har låst bitterhetsdörren och förvandlat nyckeln till ord och meningar. / 😉