Årets sista dag

Året är slut och jag kan konstatera att jag nådde målet jag satte för några veckor sedan. Igår åkte jag till Posten och lämnade in mitt nya alster för första gången. Det känns lite märkligt att skiljas från något man har levt så nära så länge.

Men egentligen har denna resa bara börjat. Den första resan är från idé till färdigt manus och sedan kommer den här – från manus till tryckt bok. Det går att klara sig utan förlag men den vägen är både längre och jobbigare. Jag tycker att jag sträcker min tid redan nu. Ska jag både skriva på nästa bok och arbeta med utgivning samtidigt så vet jag inte hur det ska gå.

Jag håller på med sättning av denna bok för att trycka upp några ex till testläsare. Den behöver inte följa några exakta regler och ska inte säljas, men det är tillräckligt med jobb ändå!

Klär upp mig ikväll och hoppas allt vad jag orkar att Paradisäpplets resa ska sluta väl.

Gott Nytt År!

När är man klar?

Jag sitter här framför datorn och läsplattan och ska avsluta 14 månaders romanskrivande. Jag har bestämt mig för att sätta punkt senast nyårsafton, och därefter ska manuset få pröva sina vingar för första gången. Med tanke på hur många som blir antagna är sannolikheten stor att försöket misslyckas och därför finns redan en plan som tar vid efter en refusering.

Så när jag säger att jag är klar, så menar jag att kanske inte klar i alla fall, för om manuset refuseras krävs minst en omarbetning innan ett nytt försök kan göras. Men i skrivande stund har jag ingen aning om hur den omarbetningen skulle se ut och därför kommer sannolikt en lektör att anlitas i nästa steg.

Men först: premiärflygning.

Snart klar!

Det blev en aning hektiskt med NaNoWriMo och jobbet att skriva färdigt Paradisäpplet. Men jag överlevde NaNoWriMo genom att skriva som en galning en söndag (13000 ord) och avsluta med de 5000 sista dagen efter så att jag blev klar tio dagar för tidigt. Sedan gick jag direkt över till att jobba vidare på romanen som faktiskt snart är klar. Tror jag. Jag är tillräckligt rutinerad för att veta att man aldrig är klar när man tror att man är klar, men samtidigt vill jag tro att man lär sig någonting längs vägen och till slut kanske en roman kräver mindre redigering och omarbetning när man tror att man är klar än vad tidigare manus gjorde. Just för att man gör mer omarbetning under tiden och förhoppningsvis har lärt sig något så att man inte gör samma misstag varje gång.

När höstlöven dansar blev nästan en helt ny bok när jag var klar med redigeringen och jag hoppas verkligen inte att det blir så den här gången, men det tror jag inte. Jag tror faktiskt att jag snart är klar 🙂