Arkiv för november, 2012

Pianostämmaren av Stefan Tegenfalk

En sextonårig flicka hittas död nära vattnet i Bromma, en närförort till Stockholm. Det rör sig om ett brutalt mord där gärningsmannen skickligt har dolt spåren efter sig. Alla utom ett som han vill att polisen ska hitta.

Snart kastas Jonna de Brugge och de andra i Walter Gröhns grupp vid Stockholms länskriminalpolis in i jakten på en mördare som inte bara är osynlig, utan som också verkar sakna motiv. I takt med att utredningen fortskrider och poliserna tränger djupare in i den värld flickan levde i, framträder allt fler återvändsgränder. Jakten på mördaren förvandlas snart till en mardröm för Walter och hans grupp. Är allt bara en dimma av lögner? Vem talar sanning och vem går att lita på?

Det här är en bok jag verkligen tyckte om. Innehållet är inte alltid så lätt att läsa utan att bli både arg och frustrerad över mobbningens meningslöshet och grymhet. Varför gör unga människor så mot andra unga? Sextonåriga Linnea är inte bara mobbad, hon har också vuxit upp med frånvarande föräldrar som lämnat över uppfostran av sin dotter till olika barnflickor.

Linnea är en mycket ensam och missförstådd flicka med en stor begåvning för pianospelande. Men inte heller hennes pianolärare får henne att känna sig sedd och omtyckt. Inte förrän pianostämmaren dyker upp får Linnea en fast punkt i tillvaron.

Jag tycker att det här helt klart är Stefan Tegenfalks bästa bok hittills, jag hade svårt att lägga den ifrån mig och såg hela tiden fram emot att läsa vidare i den.

Recensionsexemplar från Massolit förlag.

,

Lämna en kommentar

Ska vi verkligen låta oss styras av media?

Jag tycker mig kunna se en oroväckande trend i att allt fler människor tycks låta sig fullständigt okritiskt styras av media.

Det är mer än en gång som jag noterat att media snabbt och med några få rader – kanske bara en rubrik – lyckas starta ett drev, masshysteri. Tänk efter vad detta kan leda till.

Det handlar inte om något speciellt ämne, det gäller alla ämnen, och det händer dagligen.

Var finns det kritiska tänkandet? Har vi blivit för lata för att bilda oss en egen uppfattning och istället glupskt sväljer allt vad media göder oss med? Hela sanningen står inte i en tidningsartikel och det får vi aldrig glömma bort.

,

3 kommentarer

Turkanarapporten av Christian Unge

Afrikas horn, 1999

Soldaterna omringade jeepen och drog ut chauffören som slogs blodig till marken. Nadine skrek, försökte slå sig fri men vräktes ner och fick ett knä i ryggen. Det flimrade framför ögonen. Sen, en säck över huvudet, det sista hon kom ihåg.

Den svenske kirurgen Martin Roeykens liv är i spillror. Han har flytt ett havererat äktenskap och det trygga livet som läkare i Stockholm för att arbeta med traumakirurgi i norra Kenya. Där faller han handlöst för antropologen Nadine Zaoui och anar en ljusning i tillvaron. När Nadine erbjuder honom att följa med på en forskningsresa i den osäkra Turkanaprovinsen tackar han nej, av pliktkänsla mot sina patienter. Nadine försvinner plötsligt och frågorna hopar sig. Förtvivlat kastar han sig in i jakten på en kvinna som han egentligen inte vet något om. Långsamt går det upp för Martin att Nadines forskning är en pusselbit i en medicinsk gåta, och att det finns en hemlighet så mörk att den till varje pris måste skyddas. Martins enda vapen är hans medicinska kunskap och envishet. Och drivkraften, Nadines skrattgropar som etsat sig fast på näthinnan.

Turkanarapporten har både styrkor och svagheter. Det märks att författaren är läkare och har arbetat på uppdrag av Läkare Utan Gränser i Afrika. Det är en styrka, eftersom även en av bokens huvudperson, Martin Roeykens, gör detta. Både beskrivningarna av hans arbete och av miljöerna, först i Afrika och senare i Paris, är trovärdiga och bra.

Boken är lite för lång enligt mina mått mätt. Den hade kunnat kortas ner, men den blir ändå aldrig seg att läsa, tycker jag. Författaren är skicklig på att hålla intresset vid liv, trots bokens svagheter. Jag har svårt att lägga den ifrån mig och ser hela tiden fram emot att fortsätta läsa i den. Jag var hela tiden nyfiken på hur det skulle gå. Det, tillsammans med miljöbeskrivningarna,är enligt mitt tycke det som är bra med den här boken.

Som svagheter kan nämnas att den aldrig går riktigt på djupet. Karaktärerna är stereotypa och man får inte komma nära inpå någon av dem.  Handlingen hoppar lite för mycket hit och dit ibland utan att det riktigt tillför något. Ibland hinner jag inte förstå sammanhanget innan det blir ett hopp någon annanstans.

Det är inte litterär ahaupplevelse, men boken är spännande och har som sagt sina styrkor i beskrivningar av miljöer och i själva ämnet som den tar upp. Dessutom vill författaren att allt överskott på försäljningen går till Läkare Utan Gränser, vilket är fint tänkt.

Om författaren slipar lite mer på de litterära bitarna, så kan nästa bok bli riktigt bra.

Lämna en kommentar