Porträtt av starka kvinnor

Nätbokhandeln Fritz Ståhl satsar på porträtt av starka kvinnor med en samling fina porträtt. Först ut är Moa Martinson. Hennes böcker skulle skildra det som ingen tidigare hade vågat skriva om. Hon skulle berätta kvinnornas historia.

Fritz Ståhl är en personlig och fin nätbokhandel som även ger tips om bra böcker att läsa. Har du missat den så gå in och ta en titt här.

Vem får Nobelpriset?

Ja, jag har som vanligt ingen aning. Det är säkert någon jag aldrig har hört talas om. Och förmodligen någon jag aldrig kommer att läsa. Jag har läst pinsamt få nobelpristagare.
Många hoppas på Joyce Carol Oates, och det är också pinsamt att erkänna att jag aldrig har läst något av henne. Jag försökte för väldigt många år sedan men kom aldrig igenom. Tror att det är det som sitter i fortfarande. Men om hon vinner så lovar jag att läsa något av henne!

Jag hoppas att det blir en svensk författare, och i så fall lovar jag att läsa något av honom/henne, för det har jag garanterat inte gjort.

Spännande är det i alla fall!

Jag har börjat skriva

Men en del (förmodligen alldeles för mycket) av min tid ägnar jag åt att surfa runt på nätet. Bl a har jag hittat höstens boktrend – att läsa om andras liv. Morgan Allings bok har jag nyligen läst – läs mer här.
Sedan Michael Nyqvist släppte sin bok förra året har det bara rullat på. I höst kommer eller har kommit biografier om bl a Robert Gustafsson, Gösta Ekman, Elisabet Höglund, Christina Jutterström, Bingo Rimér, Nils-Petter Sundgren, Cajsastina Åkerström och Billy Butt.

Jag brukar vara lite nyfiken på biografier, har t ex läst om Jenny Berggren, Andreas Carlsson och Jessica Andersson det senaste året. Men jag kan redan nu säga att jag inte kommer att läsa alla höstens biografier.

Camilla Läckberg skriver direkt för TV

The Fjällbacka Murders. Kan det verkligen vara någonting för Europa?

Med tanke på kvaliteten på den teveserie som gått på SVT, så är jag skeptisk. De filmerna var nämligen inte bra. Tycker jag.

Jag har läst alla Camilla Läckbergs böcker och kan ställa mig bakom både de positiva och de negativa lägren beroende på vad det är man utvärderar. Men filmerna på SVT var inte bra. Jag hoppas verkligen att de nya blir bättre. Särskilt med tanke på de höga ambitioner man har om att nå samma framgångar som Morden i Midsomer och Mord i sinnet.

Min bokmässa så långt

Mina fotsulor är jätteömma efter 3,5 timmars traskande på Bokmässan i obekväma skor. Imorgon tar jag platta skor!

Jag tjuvstartade min mässa med en bokbloggsträff igår eftermiddag kl 16 på Le Pain Francais på Engelbrektsgatan. Kändes bekant eftersom jag ofta fikar på Le Pain Francais vid Olskroken. Med på fikat var Calliope Books, Bokbabbel, Arinas bibliotek, Lyrans Noblesser, Enligt O, Enbokcirkelföralla, Marias Bokliv, Breakfast Bookclub, Fiktiviteter, En full bokhylla är en rikedom, Whatyoureading, Och dagarna går, BookyDarling, Bokomaten, BiaSparrow.

Idag gick jag tidigare från jobbet för att traska runt på mässan och se om jag hittade någon jag känner eller kanske känner lite via Twitter. Jag satt en stund i blogghörnan hos Natur & Kultur och fick ansikten på några kända twitterprofiler. Därefter gick jag för att besöka mina vänner och tidigare kurskamrater i monter A04:10. Jättetrevligt att träffa Sölve Dahlgren, Pontus Wikner, Lars Rambe, Margareta Strandman Dahlberg och Ann Ljungberg.

Jag köpte nästan hela bokbordet vid deras monter:

Pontus Wikner och Sölve Dahlgren

Innan dagen var slut hade jag även inhandlat Christina Stiellis omtalade roman Jag älskar dig inte, som också ska bli spännande att läsa.

Imorgon bär det av igen!

Barnböcker eller deckare?

Den frågan ställde jag mig när jag tog upp skrivandet för ungefär fem år sedan. Jag började med en barnbok, De hemliga dörrarna, som faktiskt finns att köpa på vulkan.se (hm, jag får nog plocka bort den snart). Sedan fortsatte jag med ytterligare en barnbok som jag skickade in till tävlingen Astrid Lindgren 100 år. En tävling som vanns av Helena Östman med boken Joy och önskeburken. Mitt bidrag hette Resan till havet.

Jag tror att det kändes lättare att börja med barnböcker för att komma in i själva skrivande. Jag vet att bra barnböcker är otroligt svåra att skriva och av den anledningen är det kanske inte det bästa att börja med, men mig hjälpte det.

Jag insåg att jag älskar att läsa deckare och att jag naturligtvis borde skriva en själv. Är det någon genre jag är bekant med så är det deckargenren. Och under tiden jag skrev på barnböckerna hade jag påbörjat en deckare. Men först efter att jag hade avslutat Resan till havet började jag på allvar skriva på När höstlöven dansar, som till en början hade arbetsnamnet Ett hjärta av guld.

Jag undrar om detta är ett vanligt scenario eller om de flesta som börjar skriva en bok vet exakt vilken genre de ska arbeta med från början?

Den som älskar något annat av Karin Fossum

Det bästa med att bilpendla är alla ljudböcker man hinner avverka utan att behöva leta tid för att läsa. Jag hade en samling i bokhyllan som byggts upp under lång tid men den är nästan slut nu. Den här boken är en av de sista i den samlingen. Sedan kan jag äntligen börja ge mig på lite mer aktuella böcker 🙂

Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om vad den här boken handlade om när stoppade första skivan i bilens CD-spelare. När jag upptäckte att det var ännu en pedofildeckare blev jag först besviken. Jag är nämligen lite lätt allergisk mot deckare som tar upp ämnen som pedofili och trafficking för att nämna några exempel. Det är liksom gjort redan.

Men jag veknade ganska snabbt, eftersom det är en mycket välskriven bok, aldrig långsam eller tråkig.

Den åttaårige pojken Jonas August påträffas död i ett skogsområde. Det uppdagas att han har dött till följd av ett astmaanfall som framkallats när gärningsmannen förgripit sig på honom.

Jonas August hittas av ett äkta par på söndagspromenad, Reinhardt och Kristine Ris, som visar sig få en avgörande roll i jakten på gärningsmannen, eftersom de har mött en man som lämnade området för fyndet. Reinhardt tycks dock hysa ett näst intill ohälsosamt intresse för det grymma dådet och Kristine lider i tysthet av hans brist på takt och ton.

Jag är ganska svårfångad både när det gäller pappersböcker och ljudböcker, men i den här boken fångades verkligen mitt intresse för personerna.

Kommissarie Konrad Sejer leder utredningen, som drar ut på tiden och ännu en pojke, Edwin, försvinner.

Parallellt med utredningen får läsaren ta del av gärningsmannens tankar och känslor. Hans besatthet symboliseras av den döde pojkens shorts som han vägrar att göra sig av med. Det här är ett författargrepp som jag oftast inte är särskilt förtjust i. Jag tycker bättre om gåtan och ovissheten än att få kliva in i gärningsmannens huvud och följa hans/hennes tankar. Det gillar jag inte, men det funkar ganska bra i den här boken ändå.

Jag inser att jag har läst alldeles för få böcker av Karin Fossum och det kommer definitivt att bli fler.

Den sista vintern av Åke Edwardson

Det är december i Göteborg, en fruktansvärt vacker december i början av en fruktansvärt vacker vinter. En polispatrull kallas i den tidiga morgonen till en våning i Vasastan efter ett larm. De finner en man i svår chock. Hans sambo ligger död i dubbelsängen. Sannolikt är det han som gjort det.

Inom några dagar sker ett identiskt mord: en polispatrull i den tidiga morgonen, en kvävd kvinna, hennes man bredvid, en vacker våning i Vasastan. Mot sitt nekande grips också den här mannen. Nu handlar det bara om att förhöra fram sanningen.

Men en ung polisassistent har sett något i de båda lägenheterna som inte släpper hennes tankar.

Någonting som inte stämmer.

Någonting som komplicerar den i förstone svartvita bilden av offer och gärningsmän. Hon går tillbaka, in i den livsfarliga mardrömmen.

Erik Winter arbetar här med sitt sista fall. Och på nytt konfronteras han med människors mörkaste hemligheter. Ingenting är vad det synes vara.

Har det hänt någonting med Åke Edwardsons böcker eller är det jag som har förändrats? Jag älskade de första böckerna, men de senaste: Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man och Den sista vintern har jag inte alls tyckt om. Jag har t o m haft svårt att ta mig igenom dem. Stor besvikelse.

Har jag blivit mer stressad eller har tempot sjunkit rejält? Jag tycker inte att det händer någonting, men förmodligen är det väl jag som inte är tillräckligt djupsinning för att begripa storheten. Visst kan jag märka att Edwardsons böcker utvecklats till något mer än ytliga kriminalromaner och jag är säker på att det tilltalar kritikerna, men för mig som förväntar mig en ”vanlig” kriminalroman blir det lite trist.

En annan sak som höll på att driva mig till vansinne under lyssnandet på Den sista vintern är alla upprepningar. Gång på gång upprepas samma saker, personerna agerar alltför ofta papegojor och upprepar hela tiden de frågor de får eller svarar förvirrat på en fråga med en annan fråga. ”Vadå?”, ”Hurdå?”, ”Varför då?”.

Men trots allt detta är det ingen tvekan om att Edwardson är en mycket bra författare. Jag bugar mig för detta faktum, men jag kan inte låta bli att sakna de gamla kriminalromanerna.

Äntligen vår!

Äntligen kommer våren, även om det i Dalsland, där jag befinner mig just nu, fortfarande liggger mycket snö. I torsdags, när jag åkte från jobbet i Göteborg, visade biltermometern 14 grader. Det kallar jag vår.

Sommaren 2007 gick jag Författarskolan på Marstrand hos Lars Hesslind och i dagens GP läser jag att han inte längre finns med oss. Mycket tråkiga nyheter.

Plagiat igen – eller?

Tänk, så fort någon har tjänat stora pengar på en bok så kommer någon och stämmer en för plagiat. Nu är det JK Rowling, författaren till Harry Potter, som har råkat illa ut.

DN – JK Rowling anklagas för plagiat

Det hände Dan Brown, och han blev frikänd. Nu händer det Rowling och jag skulle bli mycket förvånad om inte hon också blev frikänd.

Tydligen har någon okänd författare på åttiotalet skrivit en bok som också handlar om trollkarlar och deras egen lilla värld… Plagiat? Nja. Man får väl ändå kopiera mer än så för att det ska vara ett plagiat?
I Liza Marklunds och James Pattersons fall så var det ju inte tal om plagiat eftersom texten inte var en exakt kopia. Det är den väl knappast här heller.

Om jag skulle få för mig att skriva en bok om trollkarlar, har jag plagierat Rowling då? Har hon ensamrätt på trollkarlsskolor? Jag vet faktiskt inte, men det känns märkligt om det vore så.
För det första vore det rena rama litterära självmordet att över huvud taget ta sig an ett projekt som går ut på att försöka efterlikna Harry Potter. Eller skriva om en symbolforskare som far runt och letar efter hemliga sällskap. Det är liksom redan gjort.

Nej, jag skriver deckare. Men det kanske är någon som har ensamrätt på det också?