Skrivarvecka i Nice

Min skrivarvecka i Nice har börjat. Egentligen är jag i Opio en bit utanför, men vem vet var det ligger?

Jag har aldrig bott på hotell med all inclusive förut och jag är numera övertygad om att jag inte kommer att våga ställa mig på vågen när jag kommer hem. Jisses vad mycket mat det finns. Jag har inte räknat, men jag skulle gissa på att det finns kanske 50-60 förrätter att plocka ifrån och det finns inte färre varmrätter och efterrätter… Vin är fritt samt en lista på drinkar som är fria, både alkoholfria och alkoholhaltiga. Chips och annat nyttigt ställs fram före både lunch och middag.

Men nu var det ju skriva jag skulle göra, inte äta och dricka. Så hur mycket har jag skrivit idag undrar kanske någon. Efter frukost tog jag en promenad i omgivningarna, genom en blomdoftande skog med äventyrsstationer, förbi en fullständigt sammetsliknande puttinggreen och en driving range för att sedan hamna i en fantastisk olivträdsodling.

Jag mötte knappt en människa på hela promenaden och det var en sådan där fantastisk sommarmorgon som man trodde att man skulle få vänta tills nästa år på.

Efter promenaden tog jag mig i kragen och hämtade datorn, satte mig i baren och öppnade mitt manus. Inte helt lätt att koncentrera sig med sorlande människor, klirrande is och klämkäck fransk musik i bakgrunden. Jag hamnade mest på Facebook istället, så jag la tillbaka datorn på rummet, hämtade ett anteckningsblock och satte mig vid poolen med en alkoholfri drink istället. Hm, skönt, man kan ju vända ansiktet mot solen och bara njuta av den svaga vinden… Just det ja, tillbaks till anteckningsblocket.

Nu har jag tryckt i mig lunch och sitter på rummet med datorn igen. Förhoppningsvis ska jag få någonting gjort innan det är dags för fördrink, snacks, jättemiddag och show ikväll. Nattklubben som öppnar kl 23 tror jag att jag hoppar över.

Raderar, raderar, raderar

Det är vad jag gör just nu. Okej, jag är lite mesig så klistrar in den borttagna texten i ett annat dokument ifall jag skulle vilja ta tillbaka någonting igen. Och det gör dessutom att jag kan se exakt hur mycket jag har tagit bort. I skrivande stund är det 33 000 ord eller 79 A4-sidor som inte längre finns med i mitt manus, och jag är inte klar än.

Det kan tyckas konstigt men det tar faktiskt inte emot! Tvärtom. Jag har levt med detta manus sedan 2005 och känner att jag har tömt ut alla möjligheter att få det publicerat, och vid närmare granskning så finns det förstås en anledning till att det inte har blivit antaget. Hade det varit fantastiskt bra så hade det blivit det, det är jag övertygad om. Jag vill inte heller ge ut det själv, eftersom jag känner att det inte är så bra som det skulle kunna bli. Då ska det inte ges ut alls.

Ett förlag sa att vissa delar var väldigt bra medan andra inte var bra och ett annat förlag sa att storyn inte var tillräckligt övertygande. Det är väl framför allt det sista som har gjort att jag vill göra om hela manuset. Att dutta lite här och lite där gör ingen skillnad om inte storyn är tillräckligt övertygande. Den måste skrivas om helt!

Monica skrev i en kommentar till det här inlägget här på min blogg bl a att ”Själv har jag lärt mig att inte plocka in för mycket i storyn, utan att det är bättre att skala av lite, både vad det gäller karaktärer och vad som händer. Det kanske händer för mycket? Det är kanske för många personer inblandade.”
Detta har jag tagit fasta på och nu skalat bort massor. Jag tror att det är fem karaktärer som helt har fått lämna manuset och några har istället fått mer utrymme för att fördjupa den historia som jag faktiskt hade men inte utvecklade ordentligt. Händelser har försvunnit och andra har tillkommit. Nya relationer och nya följder har tillkommit. Lite fler händelser bakåt i tiden har också fått mer plats.

Jag är som alltid otålig och önskar hela tiden att jag hade kommit längre, men man måste försöka glädja sig åt och vara nöjd med att man faktiskt är en bit på väg också.

Är på skrivretreat i Älvdalen

Det här var veckan då jag skulle ta upp mitt gamla deckarmanus igen och göra om det till något (nästan) helt nytt.

I söndags kom jag hit och fick mitt nya favoritrum som jag önskat. I måndags försökte jag börja skriva men tröttheten slog till som en klubbslag i huvudet efter morgonens joggingrunda. I tisdags försökte jag igen och började då ta bort lite text och ändra lite namn och ålder.

Förmiddagens joggingrunda kom av sig efter hundra meter mitt i ett ösregn. Istället tog jag bilen till Konsum och inhandlade 1 kg ritpapper, färgade pennor, kulspetspennor och ett block med klisterlappar i glada färger.

Efter lite tafatt klistrande på garderobsdörren började jag rita, först med olika färger och sedan gick det över till nedkladdade punkter på lösa ritpapper. Därefter återvände jag till datorn och började bygga upp ett nytt synopsis. Samtidigt har jag tagit bort text, flyttat text och skrivit till en del ny text.

Nu är jag på gång!

(Det blev ett nytt joggingförsök och en jätteskön runda i solsken och kortärmad tröja)

Lektörsutlåtande

I förrgår fick jag lektörsutlåtandet på kollektivromanen. För några år sedan anlitade jag en lektör för mitt deckarmanus och dessa två utlåtanden var av totalt olika karaktär. Jag bör tillägga att det inte var samma lektör.

Hur som helst så är det ovärderligt att anlita en lektör, för det tar inte lång tid innan man blir blind för sin egen text. Alla, och då menar jag verkligen alla, åsikter utifrån är guld värda. Finns det en som tycker någonting så finns det alltid fler. Man kan aldrig någonsin tillfredsställa alla läsare men målet är väl ändå så många som möjligt?

Men det största problemet, utifrån min egen erfarenhet, är att man har för bråttom att bli klar. Man ser mellan fingrarna med både det ena och det andra för att man har så bråttom att komma till det där målet. Med det menar jag inte att jag inte har arbetat om, flyttat runt, skrivit om flera gånger, utan jag menar att jag borde göra det ännu fler gånger. Jag borde dessutom låta manuset ligga i flera månader innan jag tar upp det igen och går hårt åt det ännu en gång.

Det är det jag tänker göra med deckarmanuset nu. Jag lägger kollektivromanen tillsammans med lektörsutlåtandet i en byrålåda och tar fram det igen om ett tag när det har fått ligga till sig. Under tiden plockar jag fram deckarmanuset och dess lektörsutlåtande igen. Börjar om från början. Börjar med att stryka allt det där som jag genast ser för att ge plats åt ny text. Men allra först ska jag göra ett synopsis och arbeta hårt med det tills jag känner att det kan bli en bra och övertygande story av det hela. Jag är redan övertygad om att jag kommer att stryka massor…

Är det bara jag bland alla skrivande människor som inte vet vilken genre man vill/borde skriva i?

 

Kriminalromanens upplägg

När jag nu står inför utmaningen att arbeta om mitt deckarmanus är det många frågor som dyker upp i huvudet. Hur bygger man egentligen upp det optimala deckarmanuset?

Hur stort fokus ska man ha på själva mordet och dess inverkan? Hur stor del ska handla om poliserna och deras arbete? Hur mycket utrymme ska polisernas privatliv få? Hur mycket vikt ska läggas vid den geografiska miljön? Många kriminalromaner utspelar dig på en viss plats och fungerar närmast som turistbroschyrer för den platsen. Vad tycker ni om det? Ni som också skriver spännings-/kriminalromaner, hur gör ni?

Från mer än ett förlag fick jag kommentaren att jag skriver bra och att manuset har många litterära kvaliteter men att storyn inte är tillräckligt övertygande. Min stora fråga blir då hur man får en story övertygande. Vad ska jag ändra på för att den verkligen ska övertyga? Den här frågan har gjort mig totalt handlingsförlamad länge nu. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Det är alltid extremt jobbigt när man ska bryta upp delar av sitt manus för att omarbeta dem och sedan sätta ihop dem igen. Jag kan liksom inte riktigt andas ut förrän alla delar har hamnat på sina nya platser och just den biten kommer att bli väldigt jobbig nu när jag ska bryta sönder något som en gång har känts färdigt.

Höstlöven dansar igen

Mitt deckarmanus, När höstlöven dansar, har dammats av och återigen plockats upp för beskådan.

Det är dags att ta nya tag och arbeta om den igen, från början till slut. Ett omdöme som säger att den innehåller många litterära kvaliteter men inte är tillräckligt övertygande säger mig att jag måste arbeta om intrigen. Därför ska jag nu skapa ett synopsis för att strukturera upp den. Jag ska erkänna att jag inte hade någon struktur alls när jag arbetade med den, vilket innebar att jag fick arbeta om den ett oräkneligt antal gånger. Men så tog det fem år också.

Nu är det alltså dags igen, men den här gången ska jag vara mer strukturerad. Gränna ska få sin kriminalroman om jag så ska trycka den själv och dela ut den till alla turister på Brahegatan. Turistbyrån var i alla fall väldigt intresserad av att sälja den när jag pratade med dem för några år sedan. Herregud, har det redan gått så lång tid? Hur kan åren gå så fort när man håller på med skrivprojekt?