Barnböcker eller deckare?

Den frågan ställde jag mig när jag tog upp skrivandet för ungefär fem år sedan. Jag började med en barnbok, De hemliga dörrarna, som faktiskt finns att köpa på vulkan.se (hm, jag får nog plocka bort den snart). Sedan fortsatte jag med ytterligare en barnbok som jag skickade in till tävlingen Astrid Lindgren 100 år. En tävling som vanns av Helena Östman med boken Joy och önskeburken. Mitt bidrag hette Resan till havet.

Jag tror att det kändes lättare att börja med barnböcker för att komma in i själva skrivande. Jag vet att bra barnböcker är otroligt svåra att skriva och av den anledningen är det kanske inte det bästa att börja med, men mig hjälpte det.

Jag insåg att jag älskar att läsa deckare och att jag naturligtvis borde skriva en själv. Är det någon genre jag är bekant med så är det deckargenren. Och under tiden jag skrev på barnböckerna hade jag påbörjat en deckare. Men först efter att jag hade avslutat Resan till havet började jag på allvar skriva på När höstlöven dansar, som till en början hade arbetsnamnet Ett hjärta av guld.

Jag undrar om detta är ett vanligt scenario eller om de flesta som börjar skriva en bok vet exakt vilken genre de ska arbeta med från början?

Skrivtid spårlöst försvunnen

Nyheterna kan ikväll rapportera att värdefull skrivtid oförklarligt har försvunnit från en mindre lägenhet i västra Sverige. Lägenhetsinnehavaren uppger att hon har varit hemma hela kvällen och inte har lagt märke till något särskilt.

Skrivtiden sågs senast förra veckan då den gjorde ett kort men produktivt besök hos den västsvenska kvinnan. Den har sedan dess inte hörts av och kvinnan är mycket mån om att få reda på vart den kan ha tagit vägen.

Upplysningar kan lämnas till innehavaren av denna blogg.

Den som älskar något annat av Karin Fossum

Det bästa med att bilpendla är alla ljudböcker man hinner avverka utan att behöva leta tid för att läsa. Jag hade en samling i bokhyllan som byggts upp under lång tid men den är nästan slut nu. Den här boken är en av de sista i den samlingen. Sedan kan jag äntligen börja ge mig på lite mer aktuella böcker 🙂

Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om vad den här boken handlade om när stoppade första skivan i bilens CD-spelare. När jag upptäckte att det var ännu en pedofildeckare blev jag först besviken. Jag är nämligen lite lätt allergisk mot deckare som tar upp ämnen som pedofili och trafficking för att nämna några exempel. Det är liksom gjort redan.

Men jag veknade ganska snabbt, eftersom det är en mycket välskriven bok, aldrig långsam eller tråkig.

Den åttaårige pojken Jonas August påträffas död i ett skogsområde. Det uppdagas att han har dött till följd av ett astmaanfall som framkallats när gärningsmannen förgripit sig på honom.

Jonas August hittas av ett äkta par på söndagspromenad, Reinhardt och Kristine Ris, som visar sig få en avgörande roll i jakten på gärningsmannen, eftersom de har mött en man som lämnade området för fyndet. Reinhardt tycks dock hysa ett näst intill ohälsosamt intresse för det grymma dådet och Kristine lider i tysthet av hans brist på takt och ton.

Jag är ganska svårfångad både när det gäller pappersböcker och ljudböcker, men i den här boken fångades verkligen mitt intresse för personerna.

Kommissarie Konrad Sejer leder utredningen, som drar ut på tiden och ännu en pojke, Edwin, försvinner.

Parallellt med utredningen får läsaren ta del av gärningsmannens tankar och känslor. Hans besatthet symboliseras av den döde pojkens shorts som han vägrar att göra sig av med. Det här är ett författargrepp som jag oftast inte är särskilt förtjust i. Jag tycker bättre om gåtan och ovissheten än att få kliva in i gärningsmannens huvud och följa hans/hennes tankar. Det gillar jag inte, men det funkar ganska bra i den här boken ändå.

Jag inser att jag har läst alldeles för få böcker av Karin Fossum och det kommer definitivt att bli fler.

Fascinerande att se hur boken byter skepnad

Jag håller på att redigera om mitt manus. Hela handligen ska nu utspela sig på andra platser än vad jag hade skrivit från början. Det går bra, snart är hälften gjort i första redigeringsomgången. Jag säger ”första”, för det återstår ett antal redigeringar innan jag kan anse mig klar. Om jag någonsin kan det…
Men det känns helt rätt att byta miljö. Det är mycket lättare att skriva med hjärtat nu. Tack till mina nya vänner som under kurshelgen i Kista uppmuntrade mig till att göra detta jobb.

Perkolatorn susar behagligt i köket, saltlakritsglassen väntar i frysen och jag har världens roligaste jobb framför mig – att arbeta med min egen bok.

Jag gjorde dock några utsvävningar i helgen och shoppade lite skor:

Den sista vintern av Åke Edwardson

Det är december i Göteborg, en fruktansvärt vacker december i början av en fruktansvärt vacker vinter. En polispatrull kallas i den tidiga morgonen till en våning i Vasastan efter ett larm. De finner en man i svår chock. Hans sambo ligger död i dubbelsängen. Sannolikt är det han som gjort det.

Inom några dagar sker ett identiskt mord: en polispatrull i den tidiga morgonen, en kvävd kvinna, hennes man bredvid, en vacker våning i Vasastan. Mot sitt nekande grips också den här mannen. Nu handlar det bara om att förhöra fram sanningen.

Men en ung polisassistent har sett något i de båda lägenheterna som inte släpper hennes tankar.

Någonting som inte stämmer.

Någonting som komplicerar den i förstone svartvita bilden av offer och gärningsmän. Hon går tillbaka, in i den livsfarliga mardrömmen.

Erik Winter arbetar här med sitt sista fall. Och på nytt konfronteras han med människors mörkaste hemligheter. Ingenting är vad det synes vara.

Har det hänt någonting med Åke Edwardsons böcker eller är det jag som har förändrats? Jag älskade de första böckerna, men de senaste: Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man och Den sista vintern har jag inte alls tyckt om. Jag har t o m haft svårt att ta mig igenom dem. Stor besvikelse.

Har jag blivit mer stressad eller har tempot sjunkit rejält? Jag tycker inte att det händer någonting, men förmodligen är det väl jag som inte är tillräckligt djupsinning för att begripa storheten. Visst kan jag märka att Edwardsons böcker utvecklats till något mer än ytliga kriminalromaner och jag är säker på att det tilltalar kritikerna, men för mig som förväntar mig en ”vanlig” kriminalroman blir det lite trist.

En annan sak som höll på att driva mig till vansinne under lyssnandet på Den sista vintern är alla upprepningar. Gång på gång upprepas samma saker, personerna agerar alltför ofta papegojor och upprepar hela tiden de frågor de får eller svarar förvirrat på en fråga med en annan fråga. ”Vadå?”, ”Hurdå?”, ”Varför då?”.

Men trots allt detta är det ingen tvekan om att Edwardson är en mycket bra författare. Jag bugar mig för detta faktum, men jag kan inte låta bli att sakna de gamla kriminalromanerna.

Jag är bokälskare men har inte vänt e-boken ryggen

Firar mitt hundrade inlägg på denna blogg med att återigen skriva om läsplattor och e-böcker.

Bokälskare vänder e-boken ryggen skriver DN.

Jag har faktiskt aldrig läst en e-bok, men jag har definitivt inte vänt den ryggen. Jag inväntar bara tekniken innan jag sätter igång. Väntar på bättre läsplattor och enklare hantering av e-böcker. Men den största anledningen är att jag har bestämt mig för att läsa/lyssna igenom det som står i min bokhylla innan jag börjar på något nytt. Och det kan ta ett tag… Även om jag numera bilpendlar en lite längre sträcka några dagar i veckan och då hinner lyssna igenom mina ljudböcker ganska fort ändå.

Just nu lyssnar jag på Den som älskar något annat av Karin Fossum, och trots att jag normalt sett inte gillar böcker med pedofiltema (har läst några stycken) så är den här riktigt bra. Språket är fint, berättelsen välbyggd och personerna är lätta att lära känna. Ser fram emot att lyssna på resten.

Men det var ju inte ljudböcker jag skulle skriva om utan e-böcker. Finns det någon läsplatta som är tillräckligt bra på den svenska marknaden? Det är viktigt för mig att den inte är för liten, jag vill gärna ha bokkänsla även när jag läser e-böcker. Det får heller inte vara för krångligt att få in böckerna i läsplattan.

Är det någon som har en läsplatta att rekommendera?

Vart går Sofia och Greta för att fika?

Sofia och Greta är karaktärer i min kommande kriminalroman När höstlöven dansar. De bor i Gränna och stammisstället heter helt logiskt ”Fiket”:

Fiket är ett femtiotalskafé med ganska udda inredning. En underbar väggmålning av Bergsgatan pryder en av väggarna:

I entrén hänger (ja, du läste rätt) kaffekoppar med fat och rakt fram, vid dörren till terassen, står självklart en jukebox:

Svärmaren av Anna Bovaller

Det här är den andra boken om advokaten Petra Wester och i den är det mycket ur det mörka förflutna som kommer fram. Petra anställer själv Victoria, som hittas mördad på advokatbyrån Adelsohn och Strand i Stockholm. Victoria är festklädd och en polisutredning under ledning av kriminalkommissarie Ted Söderberg startas.

Flera av delägarna är rädda för att byråns goda rykte ska smutsas ner. Vem kan lita på vem och vad finns det egentligen för kopplingar mellan den döda Victoria och advokaten Lars Bromander? En eventuell insiderhistoria följs av en intern utredning från Petras sida.
Petra nästlas in i Victorias privata historia. Efterforskningarna leder till Victorias förtegna och slutna familj i en grå förort till Göteborg och sedan vidare till fotbollsspelare, tränare och supporters i ett allsvenskt fotbollslag. Samtidigt kommer gamla familjehemligheter upp till ytan. Varför hade Victorias föräldrar brutit med henne, hur väl kände Victoria Petras döda syster och vad är det egentligen Victorias barndomsvän Eva Tellerman försöker berätta för Petra?

Svärmaren är en helt okej deckare, precis som föregångaren Svinajakten, men Svärmaren är ett snäpp bättre i mina ögon. En välskriven, traditionell pusseldeckare som underhåller och håller intresset vid liv.

Varför är det så svårt att sätta igång?

När jag berättar för någon att jag älskar att skriva och sedan beklagar mig över att det är så svårt att sätta sig ner och börja, så tittar personen i fråga alltid konstigt på mig och förstår inte alls vad jag menar.

Men det är faktiskt så. Jag kan se fram emot att sätta mig och skriva långt i förväg, men när dagen kommer har jättesvårt att tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och börja. Om jag kommer igång och får in flytet så älskar jag det, men innan jag har kommit dit så är det nästan en plåga. Skaparvånda.

Det här innebär ju att det tar evigheter för mig att bli klar. Det gör inte saken bättre att jag skriver som bäst på vardagsförmiddagar, för var är jag alltid då? Jo, på jobbet.

Ett kort ögonblick av allsmäktighet

Har precis kommit hem efter en helg i Bunn och Gränna. Handlingen i mitt manus är flyttad från Göteborg till Gränna och just nu känner jag mig väldigt nöjd med att jag tog itu med den flytten. Det kändes inte rätt när det hände i Göteborg.

Att vandra omkring på en plats och bestämma var personer i boken ska bo, var de arbetar och var händelser ska utspela sig är faktiskt ett kort ögonblick av allsmäktighet. Jag bestämmer vad som ska hända och var. Enda gången i livet man fullt ut får möjlighet att göra det är när man skriver en bok. I helgen har jag sökt efter bra platser att använda och det har gått riktigt bra.

En perfekt plats för en kriminalroman är Rasmus kvarn i Röttle by. Till vänster i bild syns kafébord gjorda av gamla kvarnstenar.

Liksom badplatsen i Gränna hamn: