Året som gick

Nu är 2009 snart slut, och vad hände under detta år som gick? Jag har jobbat med min bok, även om den blivit liggande under långa perioder i väntan på förlagssvar som kommit sent eller inte alls. Väntar fortfarande på det förlag jag hoppades mest på, men tror nu att jag aldrig kommer att få något svar från dem. Skickade ett mail men fick inget svar på det heller.

Året började med att jag fick svar från den (anonyma) lektör som tagit sig an uppdraget att läsa och bedöma mitt manus och resultatet var verkligen glädjande. Bedömningen innehöll mycket beröm men också lite kritik som jag genast försökte ta till mig. Boken blev omskriven och fick en lite annan vinkling.

Jag gick under hösten en kurs i att ge ut sin bok själv, en fantastiskt rolig kurs på distans som avslutades med en helg i Stockholm som jag sent ska glömma. Det är inte ofta man träffar och diskuterar med andra som också skriver böcker. Det var också här i Stockholm som jag bestämde mig för att skriva om boken ännu en gång. Miljön ska flyttas till annan ort och vissa delar av boken ska få mer fokus medan andra ska plockas bort. Och faktiskt känns det som en lättnad att ta bort vissa delar, vilket tyder på att jag innerst inne känt att just de bitarna kanske inte var så himla bra eller helt enkelt inte tillförde storyn tillräckligt mycket. Just den aspekten lades stor vikt vid på den författarskola jag gick en vecka sommaren 2007. Om något du har skrivit inte tillför historien någonting så ta bort det. Om ett endaste litet ord inte för handlingen framåt så ta bort det. Och nu är vi inne på ORD. Det finns just nu ca 85000 sådana i mitt manus och vartenda ett ska vägas på guldvåg. Inte undra på att man aldrig bli klar.

2009 har varit ett år då jag har läst otroligt många böcker, särskilt nyutgivna svenska böcker och bland dem flera deckare. Jag har utnyttjat biblioteket till max men även köpt en hel del både vanliga böcker och ljudböcker. Varje kväll har jag försökt att läsa vidare och det har fungerat ganska bra. Listan över lästa böcker under 2009 har blivit lång.

Listan över dagar då jag har skrivit på min bok är inte fullt så lång, men nu när de flesta förlagssvar är inväntade så kan jag börja på ny kula och arbeta om boken. Därefter skickar jag in den till nya förlag och hoppas på att 2010 blir mer tursamt än 2009.

Gott Nytt År!

Köpa eller låna böcker

Visst skulle jag kunna köpa många fler böcker än vad jag gör – ur en rent ekonomisk synvinkel, eftersom allt handlar om prioriteringar. Jag älskar att köpa böcker, att stryka med handen över ett helt slätt, oskadat omslag och känna doften av nytt papper. Varje gång man vänder blad så slår den där doften emot en.

Men det finns ett problem – var skulle jag göra av dem? Jag har en pytteliten bokhylla som är full av böcker jag ännu inte har läst. Böcker jag har köpt och läst försöker jag ibland sälja vidare, vilket oftast går bra om det är nya och populära böcker, men det stora flertalet böcker är svåra att sälja i begagnat skick. Och det förstår jag med tanke på hur svårt det är att sälja nya böcker för bokhandlare och förlag. Nyligen stod jag full av fasa och slängde några stora klumpiga lästa böcker på tippen 😦

Här kommer biblioteket in som en räddare i nöden. För det kommer ju hela tiden ut mängder med nya böcker, och som aspirerande författare vill man ju gärna se vad och hur andra skriver. En del köper jag som sagt (väl valda titlar) och resten lånar jag på biblioteket. I somras slog jag nog rekord när jag stod i kö på över 20 böcker samtidigt.

Det handlar alltså om en balans mellan att köpa och att låna böcker för att kunna läsa så många som möjligt på kortast möjliga tid 🙂

Jag är dessutom utbildad bibliotekarie (även om jag inte jobbar som det) och värderar biblioteken högt. För jag tror att ju mer man läser desto mer köper man och håller därmed bokbranschen i allra högsta grad levande.

Dessa tjocka böcker

Läser Steve Sem-Sandbergs ultratjocka De fattiga i Lodz, och stressas av att de där tjocka böckerna tar så lång tid att läsa ut. Det är alltid kö på dem på biblioteket och då får man två futtiga veckor på sig att hinna läsa dem. Jag läser och läser, ögnar vissa partier för att komma fortare fram, men ändå. Det kommer inte att gå…

Dessutom måste jag hämta Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann senast idag och Dan Browns Den förlorade symbolen senast om knappt en vecka.

Vasaloppet 2004

Städade lite bland gamla papper och hittade bl a mitt diplom från En Svensk Klassiker. Då mindes jag att jag, efter att jag hade åkt Vasaloppet, skrev en artikel om loppet som jag har kvar.

Eftersom det snart är Vasaloppet igen, så tänkte jag publicera min lilla berättelse om hur det var. Här kommer den:

Nybörjare på Vasaloppet

Omgiven av erfarna Vasaloppsåkare skall jag för första gången åka Vasaloppet. Jag har fått massor av goda råd med mig, ta det lugnt i början och håll in skidor och stavar i starten. För en förstagångsåkare är det svårt bara att sätta ihop skidor och stavar för att markera startplats, och att inte glömma att memorera var man ställt dem.

När startskottet går står jag i alla fall på min plats med skidorna på. Allt går lugnt, lite för lugnt, för när jag en halvtimme senare kommer fram till backen finns inte många människor kvar bakom mig på startfältet. Att ta sig uppför backen i de bakre leden skulle kunna liknas vid ett jättelikt pussel. Jag flyttar skidor och stavar några centimeter i taget, oftast med den ena staven flera decimeter framför den andra. Personen bakom mig har sina skidspetsar någonstans framför mina bindningar.

Väl uppe på myrarna rör sig massan fortare framåt. Första biten av Vasaloppet går genom ett vackert vinterlandskap och den här dagen strålar den första värmande vårsolen från en klar himmel. De där extra tjocka handskarna jag köpte i sista sekunden visar sig vara ett dåligt beslut. Jag tar det lugnt, allt enligt de goda råden från vänner och bekanta. Till Smågan går det lätt och förtjusningen över att äntligen vara där sitter fortfarande i. I Mångsbodarna står plötsligt en kollega, som är där på semester, och ropar mitt namn. Om jag då hade vetat vad som väntade längre fram, hade jag kanske inte stått så lugnt och småpratat med henne. För det är mellan Mångsbodarna och Risberg som svårigheterna börjar. Plötsligt blir spåren väldigt dåliga och stundtals finns inga spår alls att åka i. Den snabbt stigande temperaturen medför även att fästet ger med sig just när stigningarna före Risberg börjar. Den här sträckan, före och efter Risberg, går så långsamt på bakhala skidor att jag börjar tvivla på att jag skall hinna fram i tid. Överallt står folk och vallar om sina skidor. Det är också här jag bestämmer mig för att aldrig mer åka Vasaloppet. En fas som jag tror de flesta går igenom någon gång under ett lopp.

När jag till slut kommer fram till Sternkontrollen 5 km före Evertsberg, finns inget annat alternativ än att valla om skidorna. Där står Patrik och Classe med klistertuberna i beredskap, vilket skall visa sig vara av stor vikt för hur den här dagen skall sluta. Jag är inte ensam, flera något uppgivna sternare köar med mig för att få hjälp. Det pratas oroligt i ledet om hur mycket tid man har på sig till Evertsberg. Med klister under skidorna lägger jag på ett extra kol för att klara spärrtiden i Evertsberg med så stor marginal som möjligt för att öka chansen att även hinna passera senare spärrtider. Skidorna släpper inte längre, vilket gör att tempot ökar något, men spåren är fortfarande väldigt dåliga, så det går ändå inte särskilt fort framåt. Fötterna kasar åt sidorna och i nedförsbackarna, där man skulle ha tjänat in tid och fått en chans att vila sig, får man istället spänna varenda muskel i benen och sakta ploga sig ner, hela tiden beredd på att väja för åkare som faller.

Tjugo minuter före ”repet”, dvs kl 14:10 kommer jag till Evertsberg, där jag får höra speakern berätta för alla att detta är mitt första vasalopp och att jag tidigare har åkt Tjejvasan två gånger. Det är nu stressen börjar bli riktigt stor. Vasaloppet är trots allt det sista steget i En Svensk Klassiker för mig, och målet är jag helt enkelt tvungen att nå, för tanken på att börja om från början är inte särskilt lockande. Faran är långt ifrån över, och de närmaste timmarna kan närmast beskrivas som en kamp mot klockan. Tid finns dock till att stoppa i sig en näve välbehövliga chokladdoppade russin tillsammans med en bit saltgurka vid sternkontrollen före Oxberg. Väl i Oxberg visar klockan på tretton minuter tillgodo. Marginalen håller sig på tretton minuter även i Hökberg, och har man väl kommit hit ökar chanserna betydligt att hinna fram i tid.

Eftersom jag har mycket krafter kvar, är jag nu ganska säker på att jag kommer att nå målet i Mora om inget oförutsett inträffar. Under de sista milen är det näst intill knäpptyst i spåren, ingen säger någonting. Två män i spåret intill mig konstaterar vid ett tillfälle lugnt och med glädje att tiden räcker till för att hinna fram till målet i tid. Och för många av deltagarna är det detta som räknas, att ta sig från start till mål i ett lugnt och trivsamt tempo. De sista milen är spåren uppkörda igen, och skidorna glider inte längre lika mycket hit och dit, som det gjort under större delen av den här dagen. Mörkret börjar lägga sig och marschaller har satts ut längs vägen. Jag kan inte se spåren, så jag får helt enkelt hoppas att de håller i utförsbackarna. Längs spåren står fortfarande folk och skriker uppmuntrande ord. En man rusar fram, tar tag i min arm och drar mig framåt i spåret medan han entusiastisk ropar någonting till mig på tyska. Med min knackiga skoltyska kan jag uppfatta att han ropar någonting om 90 kilometer och att det är imponerande.

Med bara ett par kilometer kvar till Mora tittar jag intensivt efter klocktornet, och när jag äntligen ser det, snubblar jag på mina egna skidor och ramlar framåt i snön. Den allra sista biten går annars snabbt och lätt, och plötsligt, elva timmar och tio minuter efter startskottet, glider jag över mållinjen.

Julen är över

Så mycket förberedelser och plötsligt är den över. Julen alltså. Och nu är det ett år till nästa gång. Jag har precis satt mig med datorn och ska påbörja en idé jag har kring omarbetningen av min bok. Om jag hade vetat vilken lång process detta skulle bli innan jag började…

Jag har en liten stund på mig, sedan blir det kaffe med lussebulle och filmtajm. Änglar och demoner samt North Face blir det.

Böcker har jag en hög som ska betas av. Just nu är det Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz som ligger bredvid sängen. Sedan har jag K2 På liv och död, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Innebandypiraterna, En tavla för mycket och Den förlorade symbolen på kö.

Restan av julledigheten är räddad. Måtte bara boken vara klar sedan.

Om jag kunde drömma

Detta är titeln på Stephenie Meyers första bok i Twilight-sagan. Berättelsen om den alldeles vanliga människan Bella och den väldigt ovanliga vampyren Edward. Det är en gnistrande kärlekshistoria som är vackert berättad trots att språket är enkelt och att innehållet drar lite åt klichéhållet. I början är tempot långsamt men det ökar rejält mot slutet. Jag måste säga att det är en fängslande bok trots att vampyrer inte alls är min grej.

Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington. Hon förväntar sig att hennes nya liv ska bli lika långtråkigt som staden själv. Men när hon träffar den gåtfulle och förföriske Edward Cullen tar hennes liv en oväntad och farlig vändning. Edward har länge lyckas hålla sin identitet som vampyr hemlig. Men nu går ingen säker, minst av allt Bella som är den person Edward håller mest av. Edward och Bellas förhållande balanserar på knivseggen mellan begär och livsfara.

Berättelsen är aktuell som film, men jag har ännu inte sett någon av filmerna.

Förlag: B Wahlströms

Nu på nattygsbordet: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz

Misslyckad julklappshandel?

Idag har varit en riktig slö dag. En sådan där dag när det känns som om man aldrig vaknar riktigt. Usch. Såg på längdskidor och skidskytte, åt lussebulle och drack kaffe under hela förmiddagen och lite till.
Till sist var vi tvungna att ge oss ut för att handla julklappar. Kjelle fick tag i en del, men jag fick inte tag i en enda. Kom istället hem med det här:

Fortarande försvunnen in i Twilight

Läser vidare om Bella Swan och Edward Cullen och förundras över att jag faktiskt blir nyfiken på att läsa mer – om en vampyr…
Det är inget högt tempo direkt, snarare går det ganska segt framåt, men det blir ändå aldrig väldigt tråkigt. Bara lite långsamt och ganska händelselöst. Kanske är det för att jag oftast läser spänningsromaner som jag tycker att den här boken är lite seg. Kan inte heller låta bli att undra hur det kan finnas så många fler böcker om dessa två ”personer”.

Efter bokutgivningskursen i Stockholm för drygt en vecka sedan bestämde jag mig för att skriva om min bok och flytta miljöerna till Grännatrakten istället för Göteborgsområdet. Samtidigt ska jag försöka förbättra manuset ännu mer innan jag försöker skicka in det till ett nytt förlag. Det vore väl sjutton om den aldrig skulle bli tillräckligt bra…

Fortsatt på nattygsbordet: Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer.

Ingrid Elfberg – Gud som haver

Eva är mammaledig och hemma med babyn Julia och den två år äldre sonen Sebastian. I ett obevakat ögonblick ute på gården blir pojken bortförd av en pedofil. Han hittas senare av förskoleläraren Mattias, som genast blir polisens huvudmisstänkte och som tre månader senare döms för brottet. Men Eva känner sig inte lättad, hon slipper inte ifrån den olustiga känslan av att det här inte är över. Och en dag får hon ett brev från Mattias inifrån fängelset där han försäkrar henne om att han är oskyldigt dömd och att den skyldige fortfarande finns kvar därute. När polisen vägrar lyssna ser Eva ingen annan möjlighet än att börja göra egna efterforskningar. Snart inser hon att förövaren finns i familjens närmaste umgängeskrets.

Det här är nog ett ämne som ganska få skulle ta sig an att skriva om. Och det kanske har sin förklaring för det är inte angenämnt att läsa om det. Boken är välskriven, det finns ingenting i språket att klaga på. Vi följer nästan uteslutande mammans tankar, känslor och handlingar, men de svåraste bitarna som handlar om själva övergreppet är berättade ur gärningsmannens perspektiv.

Hur den oskyldigt dömde förskoleläraren upplever hela historien framgår inte alls mer än att det hela får ett tragiskt slut för honom.

Jag skulle ha velat veta mer om hur gärningsmannen tänkte och kände och kanske också om den oskyldigt anklagades tankar och känslor, men egentligen vill jag ju inte veta detta och det är förmodligen det som gör att läsningen av boken lämnar efter sig en känsla av obehag som jag kunde ha varit utan.

Förlag: Kabusa böcker
Om boken: Gud som haver
Utgiven: 2009

Sitter och skriver om

Nu sitter jag här och försöker skriva om min roman så att den utspelar sig på helt andra platser. Det får förvånansvärt lätt faktiskt. Att byta ut platserna och se till att miljöbeskrivningarna stämmer är mycket enklare än jag trodde, särskilt när både den ursprungliga platsen och den nya platsen är välbekanta.

Den svåra biten är allt det där som jag tänkte passa på att förbättra när jag ändå skriver om. För hur vet man vad som är bra och vad som är mindre bra eller rent av dåligt? Jag är någorlunda säker på vilka avsnitt jag tycker bäst om själv, och de tänker jag förstås behålla, men resten..?

Under tiden jag sitter i soffan och skriver så rullar teven i bakgrunden. Eftersom jag somnade ifrån röstningen i fredagens Idolfinal, så tänker jag inte missa reprisen idag.