Vyssan Lull av Carin Gerhardsen

Carin Gerhardsen slår de populäraste kvinnliga deckarförfattarna med hästlängder. Vyssan Lull är den tredje boken i Hammarbyserien och böckerna blir bara bättre och bättre.

Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler.  Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan, på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd flera miljoner?

Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.

Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt , Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.

Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.

Jag var fast redan från första sidan och med undantag för en natts sömn så sträckläste jag boken från början till slut. Vyssan Lull är en gripande, engagerande och spännande kriminalroman som inte innehåller en endaste tråkig textpassage. Det enda negativa jag kan säga är att jag reagerade på att vissa sammanträffanden var lite väl osannolika. Att den värld Carin Gerhardsen skildrar kanske är lite väl hemsk är inget som jag tycker gör boken sämre. Tvärtom.

Betyg: 4,5

Andra bloggare om Vyssan Lull: BokhoraDeckarhuset, Deckarbiten

Annonser

,

  1. #1 av Maria E. på 20 juni 2011 - 10:24

    Jag läste Mamma, pappa, barn för ett tag sedan och reagerade på samma sak som du: de osannolika sammanträffandena. Det var för många kopplingar mellan alla personer för att det skulle kännas trovärdigt. Visst är det så ibland i verkligheten, men det fungerar sällan i litteratur.
    Maria

    Gilla

    • #2 av annaljungdahl på 20 juni 2011 - 10:45

      Ja, det är ett stort minus, för böckerna är så mycket bättre än andra deckare i övrigt.

      Gilla

  2. #3 av Maria E. på 20 juni 2011 - 11:34

    Det håller jag med om. Jag sträckläste boken så det var ett stort plus. Ska läsa de andra två också. Har du läst Svinhugg? Den gillade jag verkligen. Annorlunda kriminal-feelgood i Maria Langstil.

    Gilla

    • #4 av annaljungdahl på 20 juni 2011 - 12:06

      Nej, jag har tänkt länge att jag ska läsa den men det har inte blivit av. Då ska jag prioritera upp den på läslistan 🙂

      Gilla

  3. #5 av Maria E. på 20 juni 2011 - 13:27

    🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: