Gott Nytt År!

Låt oss hoppas att 2011 blir ett riktigt bra skrivarår med betydligt färre refuseringar än 2010.

Gott Nytt År!

Konsten att vara ungkarl av Mike Gayle

George och Joan Bachelor är stolta (om än kanske aningens besvikna) föräldrar till tre vuxna män vars liv inte riktigt ser ut som de hade önskat …

För trots att de har sina föräldrars fyrtioåriga äktenskap som förebild visar de tre bröderna Bachelor inga som helst tecken på att stadga sig. Storebror Adam dejtar bara väldigt glamorösa partytjejer, som definitivt inte är typen man gifter sig med. Luke har visserligen friat till sin flickvän men hans förflutna sätter käppar i hjulen. Minstingen i familjen, Russell, är kär i en tjej som han aldrig någonsin kan få.

Och när pappa George bara någon månad innan bröllopsdagen tillkännager att han har beslutat sig för att lämna föräldrahemmet för att försöka sig på ungkarlslivet ställs allt på sin spets.

Inte nog med att de måste försöka reda upp sina egna liv, nu måste bröderna reda upp sina föräldrars liv också … eller riskera att förlora det enda de alltid har kunnat räkna med.

Konsten att vara ungkarl är lättsam – men inte utan djup – och rolig. Inte rolig så att man skrattar högt, utan lite mer lågmält roligt berättad. Trivsam är en bra beskrivning. Och trots småroliga och en aning dråpliga situationer så finns det ändå ganska mycket djup och allvar i berättelsen. Jag tyckte om den även om den inte hamnar på min favoritlista. Framför allt mot slutet kände jag ett stort sug att hela tiden fortsätta läsa. Slutet kändes lite kort och plötsligt, jag hade gärna sett ett litet fylligare slut.
Den engelska originaltiteln The Importance of Being a Bachelor är lite mer träffande eftersom familjen även heter Bachelor i efternamn.

Konsten att vara ungkarl är utgiven i Sverige av Basil förlag.

Betyg: 3

Krypa under skinnet?

Jag kan inte låta bli att ta upp samma ämne som Desirée. Hur man får karaktärerna att krypa under skinnet på läsaren. Det är någonting som jag funderar ganska mycket på just nu, eftersom mitt nuvarande romanprojekt bygger mycket på just detta. Hur ska jag göra för att alla karaktärerna verkligen ska beröra läsaren? Det är mitt mål att de ska göra det. Problemet blir hur jag ska bära mig åt för att uppnå det. Medan jag skriver kan jag känna att framför allt en av mina karaktärer kryper närmare mig själv än de andra, men mitt på något sätt måste jag få alla att göra det. Kanske är det omöjligt. Jag tror att en del av hemligheten är igenkänningsfaktorn, att man känner sig nära karaktären eftersom man känner igen sig i honom eller henne. En del karaktärer kanske gör ett val som en del känner igen sig i och förstår medan andra läsare kanske inte alls kan förstå varför någon väljer att göra si eller så.

God Jul från mig

Igår, sista dagen före julafton, så var det hektiskt. Först skulle man jobba, sedan julstäda, slå in paket, packa, köpa de sista julklapparna och handla. Sedan kunde man luta sig tillbaka och låta julen komma. Förhoppningsvis hinner jag läsa och skriva lite under julledigheten också.

Nu är det julafton och dags att åka iväg för att fira jul. Så jag vill önska alla en riktigt god jul!

Jag har fått ett bokpaket

Jag har fått en award!

Tack Desirée! Vad glad jag blir! Jag håller med helt och hållet, det är inspirerande att läsa om andra i samma situation.

Och då ska jag säga tre saker om mig själv. Hm. Svårt.

1. Jag gillar att skriva, skriva, skriva. Och läsa. Men det är förstås inget nytt…

2. Jag har gjort En svensk klassiker, dvs Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet under en tolvmånadersperiod.

3. Jag har en svart kanin som heter Zorro i klädkammaren.

Självklart skulle jag också vilja ge den tillbaka till Desirée samt till samma bloggar som hon gav den, men för att variera skickar jag den här gången den vidare till tre fina bokbloggar som alltid är värda att läsa:

Enbokcirkelföralla, enligt O och En full bokhylla är en rikedom.

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Det är ett tag sedan jag läste den här boken nu, men nu när jag väntar på del två – Nirvanaprojektet – från Massolit förlag, så insåg jag att jag inte har skrivit någonting om den här än. Vredens tid är Stefan Tegenfalks debutroman och en välskriven sådan. Det är första delen i en trilogi.

En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord – en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga. Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.

Jag var helt lyrisk när jag läste början på boken, det var otroligt fint och spännande skrivet, men den höll mig inte riktigt i samma grepp hela vägen. Jag minns att jag tyckte att intrigen var ganska krånglig, förmodligen beror detta på att den inte engagerade mig tillräckligt mycket. Men, historien är ändå finurlig och spännande, Stefan Tegenfalk skriver bra och Jonna de Brugge och Walter Gröhn är intressanta karaktärer som har ett speciellt samspel, så jag ser fram emot att läsa del två för att se om den historien fångar mig ännu lite bättre. Eftersom delarna hänger ihop, så borde jag nog egentligen läsa Vredens tid en gång till för att ha den i färskt minne när jag ger mig på del 2. Det är väldigt ovanligt, men jag har en känsla av att jag skulle tycka bättre om den andra gången.

Betyg: 3

Vredens tid har även recenserats av: Enbokcirkelföralla, Bokbrus, DAST Magazine.

Nytt manus – nya förhoppningar

Jag har bestämt mig för att lägga deckarmanuset på is ett tag. Inte i skrivbordslådan, men på is. Istället satsar jag på mitt nya manus Paradisäpplet, som känns jättekul att arbeta med.

Som avspark för detta har jag skapat en egen sida på Facebook för Paradisäpplet. Där kommer jag att lufta frågeställningar under manusets väg mot färdig bok.

Paradisäpplet

Byta genre?

Ja, där står jag just nu. Jag började med barnböcker, fortsatte med deckare och är nu framme vid en annan typ av roman. I fem år trodde jag att jag skulle skriva deckare och jag skrev en deckare, men i kampen mot utgivning har jag känt att deckarmarknaden är översvämmade av både bra och dåliga deckare. Det har helt enkelt varit väldigt svårt att hitta en plats åt min deckare. I det sista (ja, jag menar sista, inte senaste) refuseringsbrevet stod att manuset inte var tillräckligt övertygande. Nu vet inte jag om det är ett standardsvar som står i alla brev, men det ligger nog någonting i det ändå. Det krävs något alldeles extra, något riktigt övertygande för att slå sig fram på deckarmarknaden.

Jag får se vad som händer med mitt deckarmanus, men just nu ligger det på is i alla fall. Under NaNoWriMo i november började jag på en ny roman, en helt annorlunda typ av roman, som har varit väldigt rolig att skriva på. Och väldigt mycket lättare att skriva på än deckarmanuset. Kanske är det ett tecken på att jag ska ägna mig åt en annan genre. Vem vet, kanske detta med relationsromaner är min grej? Jag vet egentligen inte vad som definierar en relationsroman, men min handlar ju om relationer mellan människor. Men det är absolut ingen kärleksroman.

Kan man egentligen placera alla romaner i en egen genre? Eller kanske är det bara rätt och slätt skönlitteratur.

Ett litet snedsprång av Denise Rudberg

Jag var nyfiken på den här boken, Ett litet snedsprång, och samtidigt lite skeptisk. Denise Rudberg har i alla fall såvitt jag vet inte skrivit deckare förut. Jag har läst ett par av hennes böcker och det var omöjligt att föreställa sig hur en deckare skulle bli. Det har talats mycket om denna bok som ska vara den första i en serie inom en genre som kallas elegant crime, dvs kriminalhistorier som utspelar sig i överklassmiljö (i Stockholm i det här fallet).

Marianne Jidhoff, 55 år, åklagarsekreterare och nybliven änka, blir efter sin mans död övertalad att återvända till sitt arbete. En finansman blir mördad utanför sin våning på Östermalm, och Marianne får ta sig an fallet. Brottet visar sig ha kopplingar till en märklig och sluten verksamhet som drivs i det tysta. En verksamhet dit bara de som är beredda att betala dyrt för sig har tillträde och får leva ut sina allra hemligaste fantasier.

Jag hade inte så höga förväntningar på boken, men den överraskade mig. Inte på grund av sin fantastiska deckarintrig, för jag tyckte knappt att det var en deckare. Det som imponerar på mig är persongalleriet. Jag blev intresserad av flera karaktärer och fattade sympatier för dem. Det som gjorde det spännande att läsa vidare var inte deckarhistorien utan mitt intresse för personerna – hur det skulle gå för dem. Den biten behärskar Denise Rudberg mycket bra. Men deckarintrigen kan inte riktigt mäta sig med andra deckare jag har läst.

Den hamnar inte på min topplista, men det är en helt okej bok med ett engagerande persongalleri. Utgiven på Norstedts 2010.

Fler recensioner av Ett litet snedsprång finns bl a hos: Bokhora, Camilla Läckberg, Sydsvenskan, dagensbok.com, Bokbrus.

Betyg: 3