Inlägg taggade recension

Den första lögnen – Sara Larsson

den-forsta-lognen1997 blev sextonåriga Josefin brutalt våldtagen av tre skolkamrater. Pojkarna frias vid rättegången eftersom det inte kan ställas utom allt rimligt tvivel att de är skyldiga.

Tretton år senare semestrar den framgångsrika fotbollsspelaren Oskar i Thailand med sin fru och sina två barn. Någonting går fel under en festnatt och Oskars liv börjar ta en helt ny vändning.

Det här är en välskriven bok och det märks att den är väl genomarbetad och redigerad in i minsta detalj. Det är också tydligt för läsaren att författaren har valt skönlitterära medel för att nå ut med sitt budskap. Ämnet är rått och obehagligt men viktigt och ständigt aktuellt. Det är inte en dussindeckare med enda syfte att underhålla sin läsare.

Jag kan tycka att det blir lite för tydligt att författaren försöker framföra något. Ibland känns det nästan som om jag lyssnar på en föreläsning istället för att läsa en skönlitterär bok. Om jag väljer att läsa  skönlitteratur så vill jag nog också känna att det är fiktion jag läser. Visst förstår man att karaktärerna och storyn är fiktiva, men budskapet blinkar hela tiden framför mig i stora neonbokstäver. Detaljerna är lite för råa för min smak och upprepas lite för många gånger för att det egentligen ska fylla något syfte.

Men den är som sagt välskriven och läsvärd om man är beredd på vilken typ av bok det är.

Boken finns hos adlibris och bokus.

 

Annonser

,

Lämna en kommentar

Mörkt motiv av Louise Penny

Jag fick ett erbjudande om att läsa den här boken där det stod ”Om du tycker om att dricka te och läsa deckare med både mord och hög mysfaktor, då är Louise Penny’s Mörkt motiv någonting för dig.” Eftersom jag älskar att dricka te framför Morden i Midsomer, tänkte jag att det här är säkert något för mig, så jag tackade ja. Boken levererades tillsammans med en mugg med texten ”Dödligt våld kräver Earl Grey” som jag numera dricker te ur på jobbet.

Mörkt motiv är den första boken i en serie om kommissarie Gamache och den kanadensiska byn Three Pines invånare, alla mer eller mindre excentriska och alla med sina egenheter. Originalet kom ut 2006 och är den första som kommer ut på svenska. I augusti kommer den åttonde boken i serien ut på engelska, så vi har några delar att ta igen här i Sverige och det ser jag fram emot!

Det finns faktiskt deckare som, trots mord och hemligheter, bäst kan beskrivas som trevliga eller kanske mysiga. Det här är verkligen en sådan, precis som förlaget utlovade. Berättartekniken påminner om en del äldre deckare och det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen utan att fastna på de lite smålustiga kommentarer som författaren hela tiden klämde in. Jag vet faktiskt inte om det blev mindre sådant längre in i boken eller om jag helt enkelt vande mig. Troligtvis det senare.

Det är ingen gastkramande historia, vilket den heller inte utger sig för att vara, och tempot är ganska lågt. Jane Neal hittas död i skogen i den lilla byn Three Pines, skjuten med en pil rakt genom hjärtat. Vet man ingenting om pilbågar innan man börjar läsa den här boken, så gör man det när man är klar. I den lilla byn finns nämligen en bågskytteklubb som är experter på ämnet.

Precis som i Morden i Midsomer och i Agatha Christies böcker kretsar handlingen kring en liten by eller en sluten grupp människor och genom ett nära samarbete med byborna nystar kommissarie Gamache och hans kollegor upp gåtan.

Jag tror inte att jag har läst någon kanadensisk deckare förut och det förhållande som finns mellan de engelskspråkiga och de franskspråkiga delarna av Kanada berörs lite då och då av författaren, vilket också är intressant eftersom det är något nytt för mig i litteraturen. Annars har det mesta en tendens att bli uttjatat efter ett tag.

Gillar du smålustigt, målande och fantasifullt språk kombinerat med en trevlig, mysig deckarhistoria på landsbygden, ja då ska du absolut läsa den här.

Boken är ett recensionsex från Wahlström & Widstrand.

, ,

2 kommentarer

Svart som natten av Ann Cleeves


Det är en ren slump att jag fick tag på den första delen i den s k Shetlandskvartetten när jag skulle läsa Ann Cleeves. Jag råkade ha en pocket hemma och läste den, utan att veta vilken bok i ordningen det var. Delarna är visserligen fristående, men jag gillar att läsa serier i rätt ordning.

Det är en kall januarimorgon och staden Lerwick på Shetlandsöarna ligger under ett djupt täcke av snö. Korparna seglar fram över den ensamstående mamman Fran Hunter som just har lämnat sin dotter i skolan och är på väg hemåt när hennes blick plötsligt dras till den frusna marken och ett konstigt bylte som ligger i snön. Det visar sig vara en ung kvinna, strypt med sin egen halsduk. Fran känner genast igen henne: det är grannflickan Catherine Ross, som tillsammans med sin pappa nyligen flyttat till Shetlandsöarna från England.

     Shetlandspolisen kallar genast på förstärkning från Skottland. Bland invånarna sprids nyheten om mordet blixtsnabbt och rykten om att stadens ensling Magnus Tait är inblandad i mordet börjar florera. När kommissarie Jimmy Perez ignorerar ryktena och istället börjar kartlägga vad som egentligen hänt sprider sig misstankarna vidare och lägger sig som en skugga över den lilla staden. Grannarna kastar illvilliga blickar på varandra och för första gången låser man sin ytterdörr. Alla känner alla – men en av dem är en mördare. Vem?

Miljön i den här boken är fantastisk och kompletterar historien perfekt. Boken utspelar sig på Shetlandsöarna under vintern med svarta korpar som cirkulerar över snön. Jag gillar verkligen Ann Cleeves sätt att skriva och hur hon bygger upp historien. Hon har verkligen förmågan att skapa en suggestiv miljöinramning. Jag har läst ganska delade meningar om den här boken, men jag ställer mig definitivt på de positivas sida. Jag tyckte varken att den var seg eller tråkig.  Jag hade ingen aning om vem som var mördaren förrän det avslöjades, men det är så det brukar vara. Det är sällan jag lyckas lista ut saker i förväg, men det kan till viss del bero på att jag faktiskt inte vill veta någonting i förväg, så jag låter helt enkelt bli att fundera. Som jag skrev igår så vill jag helst att allt ska vara ett enda stort mysterium fram till sista sidan. Och även här lyckas Ann Cleeves, för det är inte många sidor kvar när sanningen står helt klar.

Det är en typisk engelsk deckare på så sätt att man inte får lära känna polisen Jimmy Perez alls. Polisernas vardag och kärleksproblem är mer utmärkande för svenska deckare 🙂

Jag kommer definitivt att fortsätta med de andra delarna i serien efter den här.

 

, ,

1 kommentar

I grunden utan skuld av Viveca Sten

Veckans ljudbok är I grunden utan skuld av Viveca Sten. Det här är den tredje boken i serien om Sandhamn. Den första, I de lugnaste vatten, tyckte jag var helt okej. Den andra, I den innersta kretsen, tyckte jag inte lika mycket om och ännu mindre tycker jag om den tredje boken i serien.

En mörk höstkväll försvinner en ung flicka spårlöst på Sandhamn. Kriminalinspektör Thomas Andreasson från Nackapolisen deltar i sökandet, som försvåras av stormar och regn. Till slut ger polisen upp och flickan antas ha drunknat.

Några månader senare är Sandhamn inbäddat i snö och is. Thomas barndomsvän Nora Linde har av en slump fått reda på att hennes man varit otrogen. Förtvivlad åker hon ut till ön med sina söner för att få tänka i lugn och ro. När barnen en dag leker ute i skogen gör de ett makabert fynd.

Den förvunna flickan har bragts om livet och skändats på ett fruktansvärt sätt. Varför har hon blivit utsatt för sådant raseri? Och kommer mördaren att slå till igen?

Ibland är den spännande, men tempot är alldeles för långsamt för min smak. Ljudböcker för bilpendling måste vara ganska lätta att följa med i, eftersom man måste koncentrera sig på bilkörningen samtidigt. Är intrigen för invecklad så går ljudet in genom ena örat och ut ur det andra. Den måste även vara engarerande, så att man inte drömmer sig bort och börjar betrakta omgivningarna istället. Den ska vara precis lagom enkel och engagerande.

I grunden utan skuld klarar enkelhetskravet, men den är inte tillräckligt engagerande. Dessutom är det en av alla dessa deckare som är uppbyggd på parallella historier i nutid och dåtid. Det är ett populärt upplägg, men jag är inte så förtjust i det. Men många andra verkar gilla det. Mycket är förutsägbart, man blir inte bjuden på några överraskningar direkt.

I grunden utan skuld som ljudbok är utgiven på Bonnier Audio.

Betyg: 2

Andra bloggare om boken: En bok om dagen, Bokbrus, Boksnoken.

P.S. Klicka in på Moa Martinson-tävlingen här till höger. D.S.

, ,

1 kommentar

En dag av David Nicholls

Jag är förmodligen sist i bokbloggsvärlden om att läsa En dag. Men det sägs ju att man ska spara det bästa till sist. För visst är den bra, även om det kan finnas vissa svårigheter i att läsa en bok med skyhöga förväntingar efter kavalkader av lovord från andra som läst den.

 Två människor. Tjugo år. En dag.

Du kan leva hela ditt liv utan att inse att det du letar efter finns rakt framför dig …

15 juli 1988. Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. I morgon måste de gå skilda vägar. Men var kommer de att vara den här dagen om ett år? Och varje år som följer?

En dag är en historia om kärlek och vänskap, om livet mellan 20 och 40. Det är en romantisk komedi med djup och värme, en bok man aldrig glömmer. Den är välkomponerad och genomtänkt. Rolig, sorglig, personlig och samtidigt samhällsskildrande. Vi får möta Emma och Dexter, Em och Dex, samma datum varje år, den 15 juli. Ett annorlunda och smart upplägg.

Författarens sätt att använda språket är helt underbart, i alla fall i den svenska översättningen. Jag kom på mig själv med att vara avundsjuk flera gånger under läsandet. Tänk om jag kunde skriva så här.

Ska man göra språket rättvisa helt så ska man nog läsa den på originalspråk, men all heder åt översättaren Pia Printz som har lyckats fantastiskt bra.

Boken är utgiven i Sverige av det lilla nystartade förlaget Printz Publishing, som drivs av Pia Printz som också har översatt boken till svenska. Den finns förstås att köpa hos nätbokhandlar som Adlibris, Bokus, Kulturbutik, Fritz Ståhl.

Andra bloggare om boken: Malin Johansson, Bokhora, En bokcirkel för alla, Calliope Books.

Betyg: 5

P.S. Glöm inte Moa Martinson. Länk till tävlingen finns här till höger på sidan. D.S.

, ,

5 kommentarer

Offerrit av Johannes Källström

Offerrit – en annorlunda berättelse om besatthet.

Skräcklitteratur har aldrig varit min grej. Jag kanske läste något i tonåren, men sedan dess kan jag nog säga att jag inte har läst något alls inom genren skräck. Jag har tidigare sneglat på Johannes Källströms tidigare utgivna Mörkersikt, men det har inte blivit av att jag har läst den. Nu har jag läst den här och det kändes spännande att ge sig på något helt nytt.

Tiderna är svåra. Industrin lägger ner och den lilla orten i skogen hotas av undergång. Svea, ortens kommunalråd, famlar efter halmstrån. Ett samarbete med bygdens förlorade son Oscar Vigelius, numera designer med världsrykte, ska gjuta nytt liv i näringslivet och mod i invånarna. Men Vigelius kommer inte ensam. I hans kölvatten följer ond bråd död, människor försvinner spårlöst och någonting illavarslande rör sig i det lilla samhället.

Jag har alltid svårt för övernaturliga inslag, och det finns det gott om här, men själva berättelsen engagerar och jag kände hela tiden en vilja att läsa vidare för att få reda på vad som egentligen håller på att hända i det lilla samhället. Det är spännande, men inte så spännande att jag blir skrämd eller sneglar över axeln. Jag har helt enkelt svårt att bli skrämd av övernaturliga saker. Möjligen att det skulle funka på mig om det handlade om spöken 🙂

Men Offerrit är en ganska bra bok. Den är bra skriven och bra uppbyggd. Jag hakar aldrig upp mig på språket, annat än på några korrekturmissar  och något enstaka ord som jag aldrig har hört/läst förut. Om man tycker om den här typen av böcker så får den säkerligen ett högre betyg än av mig, men den tillhör inte riktigt mitt område.

Offerrit är utgiven på Massolit förlag i november 2010.

Betyg: 3

Offerrit recenseras också bl a av: Desirée, Breakfast Book Club, Bokbrus, Lilla Anna Läser och Spektakulärt.

, ,

Lämna en kommentar

Vinteräpplen av Josefine Sundström

Viss kärlek är som vinteräpplen, mognar sent och håller länge.

Detta, mina vänner, är en riktig pärla i litteraturdjungeln. Jag erkänner att jag kan vara skeptisk när ett känt namn plötsligt står som författare till en skönlitterär bok, men den här gången blir jag övertygad om att det faktiskt kan bli riktigt, riktigt bra.

Vinteräpplen är en mycket gripande släktskildring. I generationer har kvinnorna i Tovas släkt plågats av odugliga och ibland misshandlande män. Fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. På den lilla ön utanför Kaskö i Österbotten är havet ständigt närvarande, som en livgivande kraft men också som ett hinder mot omvärlden.
Boken är uppbyggd som en växelvis berättelse om Tovas mamma Maris uppväxt och om Tovas flykt från sin misshandlande man i nutid. Uppbyggnaden är snyggt sammanvävd och lätt och logisk att följa. Boken är enkelt skriven men orden känns ytterst väl valda och jag imponeras många gånger över ordval och meningssammansättningar som är så enkla men samtidigt så genialiska. De dialektala inslagen i dialogen lyfter hela historien och gör den mer levande för läsaren.

Det är en berättelse med mycket mörker och elände, men jag tvivlar aldrig på att det faktiskt var så på den tiden på den lilla ön i Österbotten i Finland.

Det finns alltid recensenter – framför allt tidningar – som hittar brister med den här också, men säg den roman som inte har en enda brist. Den här är enkelt men snyggt skriven och mycket gripande och engagerande. Läs den!

Betyg: 5

Vinteräpplen recenserar också bl a av: Expressen, Fiktiviteter, Tidningen Kulturen, SvD, Ingrids boktankar och enligt O.

, ,

Lämna en kommentar