Inlägg taggade Skrivande

Min första skrivardag

En vanlig torsdag, men ändå inte. Jag började med att samla ihop alla tomma förpackningar och ge mig ut på långpromenad förbi återvinningsstationen kl 06:55 (!) på morgonen. Jag som haft enorma problem att anpassa mig till att vakna kl 05 och inte kl 10 så här första veckan efter semestern. Klockan 08 tryckte jag in det första täcket i tvättmaskinen. Tillfälle att tvätta täcken och kuddar har man ju typ…aldrig annars. Höll på att skrämma slag på kaninen när jag drog förbi hans rum (låter lyxigt men låt oss säga att det är ett mindre rum som han delar med våra kläder och diverse prylar) med en stor kudde framför mig. Ett brak och den stackarn stod med alla benen rakt ut och öronen rakt upp. Jag trodde inte att det fanns någonting som kunde få öronen på en vädurskanin att stå rakt upp, men nu vet jag. Han har nog aldrig sett en kudde förut, eller i alla fall har han inte sett mig på väg till tvättstugan med en. Sedan drog jag på frukosten och diskade. Sorterade papper och bäddade med nya lakan.

Men vänta lite nu. Jag skulle ju skriva idag. Jag såg på TV bara en liten stund till och sedan startade jag datorn. Det här med novelltävlingar låter så lockande, men jag hinner(?) aldrig skriva något bidrag, och om jag mot förmodan gör det så blir det inte tillräckligt bra. Att skriva en bra novell är tidsödande. Jag minns novellen jag skrev på Författarskolan på Marstrand 2007. Den blev inte ens en A4-sida lång och det tog en vecka att skriva den.

Jag skulle bara passa på att ringa och boka tid hos frisören, där jag borde ha varit för en månad sedan, skriva det där mailet som jag borde ha skrivit för fyra månader sedan, och så ringa det där samtalet som jag måste ringa.
Kl 10:30 satt jag i alla fall vid datorn. Bara så att ni vet så har jag trots allt jobbat med den idag. Den kommer att bli färdig och jag kommer att skicka in den. Den handlar om en död ko. Bara så att ni vet.

, ,

3 kommentarer

Är det äntligen dags att börja igen nu?

Under en tid, som känns som en hel evighet, har jag knappt skrivit ett enda ord. Det finns många anledningar till det, men den kanske främsta är att jag helt enkelt inte har orkat eller känt att jag har haft tid. ”Det är klart att du har haft tid, du har bara prioriterat annat”, kanske du säger högt för dig själv nu, och visst är det så. Jag kunde ha skrivit någonting under de nästan två år som jag har gått runt i ett tillstånd av kreativt vakuum. Inte har jag läst särskilt mycket heller, vilket också märks på bloggen. Och de böcker jag faktiskt har läst har det inte blivit av att jag har recenserat här.

Men just nu jobbar jag inte heltid, så kanske detta är min chans att hitta tillbaka till den jag faktiskt är igen. Jag vill läsa, skriva och blogga och känna glädje över att göra det. Låt oss hoppas att det blir så nu igen efter det dödläge som har varit.

, ,

3 kommentarer

Åskmuller och regn

Men vad är detta? Svart himmel, åska och regnskurar! Det har jag inte beställt. Det var ju högsommarväder igår 😦

Har precis kommit tillbaka från en rundvisning på området. Personalen talar ogärna något annat än franska, så man får verkligen dra fram sin gamla skolfranska. Som tur var fanns en norsk tjej som kunde bra franska med på turen.

Så, ska jag sätta mig ner och skriva nu då, eller ska jag spela tennis, golf, skjuta pilbåge, kasta mig i trapetsen, gå till gymmet, bada i poolen (som är tempererad tack och lov), bada bastu eller hänga i baren?

Jag försöker glömma gårdagens fadäser med surmjölk i kaffet, en drink som såg ut och smakade som vatten och gräs, en hel skål med sega minibläckfiskar till förrätten (men jag gillar bläckfisk i vissa former, åt säkert ett helt fat med friterade calamares, supergott!).

Vinincidenten var den mest pinsamma när jag tänkte att det skulle vara gott med ett glas vin till maten och ser en strikt fransman i uniform och pekar frågande på ”drickaautomaten”. Han skyndar fram och tar fram en vinlista. Jag säger ”white wine?” Han pekar på Chablis och jag hinner se siffran 15 € och inser att den där automaten inte alls ingår i all inclusive, så jag säger: ”Can I have a glass of wine with no extra cost?”
”Öh…Le Chablis…öh…?”
”No, no, ANY wine!”

Men idag har jag full koll… Inga fler incidenter. Efter informationsmötet igår och rundvandringen i området idag så vet jag allt det som jag hade behövt veta redan från början.

Nu ska jag försöka skriva lite före lunchen.

,

Lämna en kommentar

Raderar, raderar, raderar

Det är vad jag gör just nu. Okej, jag är lite mesig så klistrar in den borttagna texten i ett annat dokument ifall jag skulle vilja ta tillbaka någonting igen. Och det gör dessutom att jag kan se exakt hur mycket jag har tagit bort. I skrivande stund är det 33 000 ord eller 79 A4-sidor som inte längre finns med i mitt manus, och jag är inte klar än.

Det kan tyckas konstigt men det tar faktiskt inte emot! Tvärtom. Jag har levt med detta manus sedan 2005 och känner att jag har tömt ut alla möjligheter att få det publicerat, och vid närmare granskning så finns det förstås en anledning till att det inte har blivit antaget. Hade det varit fantastiskt bra så hade det blivit det, det är jag övertygad om. Jag vill inte heller ge ut det själv, eftersom jag känner att det inte är så bra som det skulle kunna bli. Då ska det inte ges ut alls.

Ett förlag sa att vissa delar var väldigt bra medan andra inte var bra och ett annat förlag sa att storyn inte var tillräckligt övertygande. Det är väl framför allt det sista som har gjort att jag vill göra om hela manuset. Att dutta lite här och lite där gör ingen skillnad om inte storyn är tillräckligt övertygande. Den måste skrivas om helt!

Monica skrev i en kommentar till det här inlägget här på min blogg bl a att ”Själv har jag lärt mig att inte plocka in för mycket i storyn, utan att det är bättre att skala av lite, både vad det gäller karaktärer och vad som händer. Det kanske händer för mycket? Det är kanske för många personer inblandade.”
Detta har jag tagit fasta på och nu skalat bort massor. Jag tror att det är fem karaktärer som helt har fått lämna manuset och några har istället fått mer utrymme för att fördjupa den historia som jag faktiskt hade men inte utvecklade ordentligt. Händelser har försvunnit och andra har tillkommit. Nya relationer och nya följder har tillkommit. Lite fler händelser bakåt i tiden har också fått mer plats.

Jag är som alltid otålig och önskar hela tiden att jag hade kommit längre, men man måste försöka glädja sig åt och vara nöjd med att man faktiskt är en bit på väg också.

, ,

8 kommentarer

Lektörsutlåtande

I förrgår fick jag lektörsutlåtandet på kollektivromanen. För några år sedan anlitade jag en lektör för mitt deckarmanus och dessa två utlåtanden var av totalt olika karaktär. Jag bör tillägga att det inte var samma lektör.

Hur som helst så är det ovärderligt att anlita en lektör, för det tar inte lång tid innan man blir blind för sin egen text. Alla, och då menar jag verkligen alla, åsikter utifrån är guld värda. Finns det en som tycker någonting så finns det alltid fler. Man kan aldrig någonsin tillfredsställa alla läsare men målet är väl ändå så många som möjligt?

Men det största problemet, utifrån min egen erfarenhet, är att man har för bråttom att bli klar. Man ser mellan fingrarna med både det ena och det andra för att man har så bråttom att komma till det där målet. Med det menar jag inte att jag inte har arbetat om, flyttat runt, skrivit om flera gånger, utan jag menar att jag borde göra det ännu fler gånger. Jag borde dessutom låta manuset ligga i flera månader innan jag tar upp det igen och går hårt åt det ännu en gång.

Det är det jag tänker göra med deckarmanuset nu. Jag lägger kollektivromanen tillsammans med lektörsutlåtandet i en byrålåda och tar fram det igen om ett tag när det har fått ligga till sig. Under tiden plockar jag fram deckarmanuset och dess lektörsutlåtande igen. Börjar om från början. Börjar med att stryka allt det där som jag genast ser för att ge plats åt ny text. Men allra först ska jag göra ett synopsis och arbeta hårt med det tills jag känner att det kan bli en bra och övertygande story av det hela. Jag är redan övertygad om att jag kommer att stryka massor…

Är det bara jag bland alla skrivande människor som inte vet vilken genre man vill/borde skriva i?

 

, , ,

8 kommentarer

Kriminalromanens upplägg

När jag nu står inför utmaningen att arbeta om mitt deckarmanus är det många frågor som dyker upp i huvudet. Hur bygger man egentligen upp det optimala deckarmanuset?

Hur stort fokus ska man ha på själva mordet och dess inverkan? Hur stor del ska handla om poliserna och deras arbete? Hur mycket utrymme ska polisernas privatliv få? Hur mycket vikt ska läggas vid den geografiska miljön? Många kriminalromaner utspelar dig på en viss plats och fungerar närmast som turistbroschyrer för den platsen. Vad tycker ni om det? Ni som också skriver spännings-/kriminalromaner, hur gör ni?

Från mer än ett förlag fick jag kommentaren att jag skriver bra och att manuset har många litterära kvaliteter men att storyn inte är tillräckligt övertygande. Min stora fråga blir då hur man får en story övertygande. Vad ska jag ändra på för att den verkligen ska övertyga? Den här frågan har gjort mig totalt handlingsförlamad länge nu. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Det är alltid extremt jobbigt när man ska bryta upp delar av sitt manus för att omarbeta dem och sedan sätta ihop dem igen. Jag kan liksom inte riktigt andas ut förrän alla delar har hamnat på sina nya platser och just den biten kommer att bli väldigt jobbig nu när jag ska bryta sönder något som en gång har känts färdigt.

, ,

10 kommentarer

Planeringen har börjat

Jag har börjat 2012 med stormsteg genom att anmäla mig till en kurs i att handleda andra i skrivande (fick dock en bekräftelse på helt fel kurs så jag måste ringa om det imorgon). Jag har också bokat upp mig för en ny skrivretreat i Älvdalen i juni samt tecknat mig för ett helårsmedlemsskap i Inspirationsklubben 2012!

Planera går ju… Det gäller att verkligen arbeta efter planen också.

,

3 kommentarer

När fantasin tryter

Jag sitter där med ett blankt kapitel framför mig. Vad gör man egentligen när fantasin tryter? Hur kommer man vidare? Vad är det som krävs för att få det där ljuset att tändas?

En del börjar sin roman med ett synopsis. Andra tycker att synopsis hämmar kreativiteten. Jag står någonstans mitt emellan. Jag har aldrig börjat en roman med att först skriva ett synopsis, men jag tycker att det är ett ovärderligt redskap längs vägen. Mitt nuvarande manus påbörjade jag under NaNoWriMo förra året. Skrev 50000 ord i rasande tempo utan att tänka efter för mycket. Därefter var det väldigt nyttigt att skriva ett synopsis över vad jag redan hade skrivit och sedan utgå från det för att komma vidare.

Det funkade bra ett tag. Sedan tog det stopp igen och jag kände att jag behövde en rejäl strukturering för att få översikt. Så vad jag gjorde då var att under några intensiva dagar göra en struktur över alla befintliga scener och identifiera vilka ”hål” som fanns. Till detta bör tilläggas att jag har valt att arbeta efter en speciell struktur, därför vet jag var i manuset det saknas kapitel. Och det är dessa som nu ska fyllas ut.

En del tycker att det är slöseri att skriva och skriva massor för att sedan stryka och flytta om. Själv tycker jag att det är en härlig känsla att stryka och se vilket lyft texten får. Att stryka och lägga till är en del av processen för mig. Men det finns en balansgång även här, det vore kämpigt att tvingas stryka halva manuset på en gång.

En del sitter aldrig med en blank sida framför sig utan får hejda fantasin som bubblar upp. Men även detta kan förstås vara ett problem när man ska sortera och välja bland alla idéer som trängs i huvudet. Om man har en uppsjö av romanidéer i huvudet så kan det förstås också vara svårt att bestämma sig för och fullfölja en. Less is more som bekant.

Promenader sägs vara bra för kreativiteten och jag håller med till viss del. Men för mig finns det ingen promenad som är så effektiv som att sätta sig på stolen och tvinga sig att skriva. Skriva dåligt för att komma igång. Det går alltid att stryka i efterhand.

En del säger att man måste skriva tradiga transportsträckor för att följa sin linje och komma vidare. Om man med det menar att de tradiga sträckorna senare ska ersättas med något bättre så håller jag fullständigt med. Om man däremot menar att en roman måste innehålla transportsträckor så håller jag inte alls med.

Bollplank är en bra idé när man har fastnat. Att diskutera med någon annan sätter ofta igång helt nya tankar och ingångar för det fortsatta manusskrivandet. Också att prova någonting helt nytt. Testa att skriva in en händelse som verkar märklig men som kanske visar sig lyfta berättelsen eller kanske sätta igång idéerna och istället resultera i någonting helt annat.

Jag sitter fortfarande med ett eller två helt tomma kapitel och flertalet halvskrivna eller påbörjade kapitel där jag måste komma på något intressant, omvälvande, spännande eller dråpligt som ska hända. Är det tråkigt att skriva så är det också tråkigt att läsa 🙂

, ,

3 kommentarer

Att skriva till musik

Skulle skriva en scen med mycket känsla och längtan och provade att skriva till musik, och tyckte att det fungerade fantastiskt. Nu har jag inte vågat läsa resultatet än, men min erfarenhet är att bara jag får ner storyn på papper så kan jag slipa till den sedan. Alla stycken är ett steg framåt, mot målet.

Och har jag sagt det förut? Jag älskar att skriva på den här boken!

, ,

4 kommentarer

Byta genre?

Ja, där står jag just nu. Jag började med barnböcker, fortsatte med deckare och är nu framme vid en annan typ av roman. I fem år trodde jag att jag skulle skriva deckare och jag skrev en deckare, men i kampen mot utgivning har jag känt att deckarmarknaden är översvämmade av både bra och dåliga deckare. Det har helt enkelt varit väldigt svårt att hitta en plats åt min deckare. I det sista (ja, jag menar sista, inte senaste) refuseringsbrevet stod att manuset inte var tillräckligt övertygande. Nu vet inte jag om det är ett standardsvar som står i alla brev, men det ligger nog någonting i det ändå. Det krävs något alldeles extra, något riktigt övertygande för att slå sig fram på deckarmarknaden.

Jag får se vad som händer med mitt deckarmanus, men just nu ligger det på is i alla fall. Under NaNoWriMo i november började jag på en ny roman, en helt annorlunda typ av roman, som har varit väldigt rolig att skriva på. Och väldigt mycket lättare att skriva på än deckarmanuset. Kanske är det ett tecken på att jag ska ägna mig åt en annan genre. Vem vet, kanske detta med relationsromaner är min grej? Jag vet egentligen inte vad som definierar en relationsroman, men min handlar ju om relationer mellan människor. Men det är absolut ingen kärleksroman.

Kan man egentligen placera alla romaner i en egen genre? Eller kanske är det bara rätt och slätt skönlitteratur.

, ,

3 kommentarer