Inlägg taggade När höstlöven dansar

Raderar, raderar, raderar

Det är vad jag gör just nu. Okej, jag är lite mesig så klistrar in den borttagna texten i ett annat dokument ifall jag skulle vilja ta tillbaka någonting igen. Och det gör dessutom att jag kan se exakt hur mycket jag har tagit bort. I skrivande stund är det 33 000 ord eller 79 A4-sidor som inte längre finns med i mitt manus, och jag är inte klar än.

Det kan tyckas konstigt men det tar faktiskt inte emot! Tvärtom. Jag har levt med detta manus sedan 2005 och känner att jag har tömt ut alla möjligheter att få det publicerat, och vid närmare granskning så finns det förstås en anledning till att det inte har blivit antaget. Hade det varit fantastiskt bra så hade det blivit det, det är jag övertygad om. Jag vill inte heller ge ut det själv, eftersom jag känner att det inte är så bra som det skulle kunna bli. Då ska det inte ges ut alls.

Ett förlag sa att vissa delar var väldigt bra medan andra inte var bra och ett annat förlag sa att storyn inte var tillräckligt övertygande. Det är väl framför allt det sista som har gjort att jag vill göra om hela manuset. Att dutta lite här och lite där gör ingen skillnad om inte storyn är tillräckligt övertygande. Den måste skrivas om helt!

Monica skrev i en kommentar till det här inlägget här på min blogg bl a att ”Själv har jag lärt mig att inte plocka in för mycket i storyn, utan att det är bättre att skala av lite, både vad det gäller karaktärer och vad som händer. Det kanske händer för mycket? Det är kanske för många personer inblandade.”
Detta har jag tagit fasta på och nu skalat bort massor. Jag tror att det är fem karaktärer som helt har fått lämna manuset och några har istället fått mer utrymme för att fördjupa den historia som jag faktiskt hade men inte utvecklade ordentligt. Händelser har försvunnit och andra har tillkommit. Nya relationer och nya följder har tillkommit. Lite fler händelser bakåt i tiden har också fått mer plats.

Jag är som alltid otålig och önskar hela tiden att jag hade kommit längre, men man måste försöka glädja sig åt och vara nöjd med att man faktiskt är en bit på väg också.

, ,

8 kommentarer

Lektörsutlåtande

I förrgår fick jag lektörsutlåtandet på kollektivromanen. För några år sedan anlitade jag en lektör för mitt deckarmanus och dessa två utlåtanden var av totalt olika karaktär. Jag bör tillägga att det inte var samma lektör.

Hur som helst så är det ovärderligt att anlita en lektör, för det tar inte lång tid innan man blir blind för sin egen text. Alla, och då menar jag verkligen alla, åsikter utifrån är guld värda. Finns det en som tycker någonting så finns det alltid fler. Man kan aldrig någonsin tillfredsställa alla läsare men målet är väl ändå så många som möjligt?

Men det största problemet, utifrån min egen erfarenhet, är att man har för bråttom att bli klar. Man ser mellan fingrarna med både det ena och det andra för att man har så bråttom att komma till det där målet. Med det menar jag inte att jag inte har arbetat om, flyttat runt, skrivit om flera gånger, utan jag menar att jag borde göra det ännu fler gånger. Jag borde dessutom låta manuset ligga i flera månader innan jag tar upp det igen och går hårt åt det ännu en gång.

Det är det jag tänker göra med deckarmanuset nu. Jag lägger kollektivromanen tillsammans med lektörsutlåtandet i en byrålåda och tar fram det igen om ett tag när det har fått ligga till sig. Under tiden plockar jag fram deckarmanuset och dess lektörsutlåtande igen. Börjar om från början. Börjar med att stryka allt det där som jag genast ser för att ge plats åt ny text. Men allra först ska jag göra ett synopsis och arbeta hårt med det tills jag känner att det kan bli en bra och övertygande story av det hela. Jag är redan övertygad om att jag kommer att stryka massor…

Är det bara jag bland alla skrivande människor som inte vet vilken genre man vill/borde skriva i?

 

, , ,

8 kommentarer

Kriminalromanens upplägg

När jag nu står inför utmaningen att arbeta om mitt deckarmanus är det många frågor som dyker upp i huvudet. Hur bygger man egentligen upp det optimala deckarmanuset?

Hur stort fokus ska man ha på själva mordet och dess inverkan? Hur stor del ska handla om poliserna och deras arbete? Hur mycket utrymme ska polisernas privatliv få? Hur mycket vikt ska läggas vid den geografiska miljön? Många kriminalromaner utspelar dig på en viss plats och fungerar närmast som turistbroschyrer för den platsen. Vad tycker ni om det? Ni som också skriver spännings-/kriminalromaner, hur gör ni?

Från mer än ett förlag fick jag kommentaren att jag skriver bra och att manuset har många litterära kvaliteter men att storyn inte är tillräckligt övertygande. Min stora fråga blir då hur man får en story övertygande. Vad ska jag ändra på för att den verkligen ska övertyga? Den här frågan har gjort mig totalt handlingsförlamad länge nu. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Det är alltid extremt jobbigt när man ska bryta upp delar av sitt manus för att omarbeta dem och sedan sätta ihop dem igen. Jag kan liksom inte riktigt andas ut förrän alla delar har hamnat på sina nya platser och just den biten kommer att bli väldigt jobbig nu när jag ska bryta sönder något som en gång har känts färdigt.

, ,

10 kommentarer

Höstlöven dansar igen

Mitt deckarmanus, När höstlöven dansar, har dammats av och återigen plockats upp för beskådan.

Det är dags att ta nya tag och arbeta om den igen, från början till slut. Ett omdöme som säger att den innehåller många litterära kvaliteter men inte är tillräckligt övertygande säger mig att jag måste arbeta om intrigen. Därför ska jag nu skapa ett synopsis för att strukturera upp den. Jag ska erkänna att jag inte hade någon struktur alls när jag arbetade med den, vilket innebar att jag fick arbeta om den ett oräkneligt antal gånger. Men så tog det fem år också.

Nu är det alltså dags igen, men den här gången ska jag vara mer strukturerad. Gränna ska få sin kriminalroman om jag så ska trycka den själv och dela ut den till alla turister på Brahegatan. Turistbyrån var i alla fall väldigt intresserad av att sälja den när jag pratade med dem för några år sedan. Herregud, har det redan gått så lång tid? Hur kan åren gå så fort när man håller på med skrivprojekt?

,

3 kommentarer

Miljöredigering klar

Så har jag då äntligen avslutat miljöredigeringen. Det innebär att jag har redigerat om de scener som redan fanns. Nu ska jag bara gå igenom hela manuset och känna av om jag behöver komplettera med nya scener för att bilden ska bli fullständig.

Det svåra med att skriva en roman är att få den att sticka ut, att bli originell på något sätt, så att läsaren väljer att läsa just den boken och inte en annan.

Det är det jag ska försöka känna av när jag slutredigerar.

Idag kände jag mig tillräckligt klar för att lägga ut första kapitlet på kapitel1.se: När höstlöven dansar.

Läs och tyck gärna till.

, ,

Lämna en kommentar

Vart går Sofia och Greta för att fika?

Sofia och Greta är karaktärer i min kommande kriminalroman När höstlöven dansar. De bor i Gränna och stammisstället heter helt logiskt ”Fiket”:

Fiket är ett femtiotalskafé med ganska udda inredning. En underbar väggmålning av Bergsgatan pryder en av väggarna:

I entrén hänger (ja, du läste rätt) kaffekoppar med fat och rakt fram, vid dörren till terassen, står självklart en jukebox:

, , ,

Lämna en kommentar

Vem är egentligen Sofia Lind?

Sofia Lind är kriminalpolis i Göteborg och en av huvudkaraktärerna i mitt manus När höstlöven dansar. Hon är en storstadstjej på 32 år som tröttnar på livet i stan och bestämmer sig för att flytta till den lilla orten Gränna i Småland.

Sofia är singel och föräldralös, hennes mamma finns inte längre i livet och hennes pappa är försvunnen sedan många år. Sofia är uppvuxen hos sin mormor, Ester, som nyligen flyttat till ett äldreboende i just Gränna.

Det nya livet i Gränna blir inte riktigt som hon tänkt sig då hennes bästa kompis – den bohemiska Greta – bestämmer sig för att följa med och dela lägenhet med Sofia.

Utdrag ur När höstlöven dansar:

””Jag är inte ensam”, mumlade hon surt och dunsade ner bredvid Greta i soffan. ”Jag är kombo. Jag bor ju med dig. Och sessutom har jag valt att leva själv, utan man alltså.”
Greta satt tyst och rörde i sin temugg. Runt runt tills teet nästan skvimpade över kanten.
Regnet smattrade mot vardagsrumsfönstret. Sofia kände hur det kliade på sidan av näsan, där minnet av en blöt kväll i Stockholm tronade. En blå sten i vänstra näsvingen. Samma helg, tillsammans med Greta, hade hon kompletterat den med en svart fjäril på vänster vrist och en röd ros på höger skuldra. Greta hade valt en lagerkrans runt naveln. Mitt i kransen glänste en ring med en likadan sten som den som satt i Sofias näsa.
”Jo, jag vet, men… Jag har i alla fall en sak att berätta.”
”Jaha, vadå?”
”Jag har registrerat dig på internet.”
”Du har vadå?” Sofia kände hur pulsen rusade upp och fick kinderna att hetta.
”På en dejtingsajt. Så att du kan komma i kontakt med andra singlar som också vill träffa någon.”
”Men jag vill ju inte träffa någon!” nästan skrek hon. ”Har du svårt att fatta?”
Greta knep ihop munnen och lade ner skeden med en smäll på bordsskivan.
”Du kunde ju visa lite tacksamhet”, muttrade hon och smuttade på teet. Grimaserade när det heta teet brände henne på tungan.
Sofia suckade och sjönk djupare ner i soffan. Tänkte på smetig, kvävande romantik som lät så vackert i böckerna men som inte fanns i verkliga livet. IRL som det så tjusigt hette. In Real Life. Hon fnös till. I verkliga livet handlade det om bundenhet, krav, irritation och en förödande känsla av äganderätt. Kiss my ass, mimade hon och rev sig i håret. En rödfärgad slinga mitt i det blonda rufset föll ner över hennes högra öga. Hon strök den åt sidan. Strök hela håret bakom öronen. Samtidigt började ett litet frö gro någonstans i hennes innersta. En liten tanke som fått näring och nu sakta spirade upp mot det bortglömda ljuset.”

Besök gärna bokens egen sida på Facebook och bli ett fan! Snart 30 nu…

,

Lämna en kommentar