En gång i tiden såg det ut så här

Vallning

En gång i tiden såg det ut så här. En gång i tiden var jag aktiv, till den gräns då jag t o m försökte glidvalla mina skidor själv.

Jag gick på backträning och skidgång med IK Stern. Kämpade uppför Brudaremossen gång på gång, tog långa språng sista biten till toppen, trodde att jag skulle dö, att jag aldrig mer skulle få luft ner i mina sargade luftrör. Bildbevis finns här. Jag är med på ett par av bilderna, på gruppbilden står jag i mitten i röd jacka.

Jag var i Idre, Säfsen, Långberget och Sandviken och åkte. Jag var på goflbanor i göteborgsområdet och slet halvt sönder beläggen på skidorna. Jag var på konstsnöbanan i Landvetter och åkte en gång tre mil på en ca 1 km lång bana. På nyårsafton ett år var jag i Ulricehamn i -23 graders kyla och harvade runt.

Jag blev drillad i längdskidåkandets konst på en gräsplätt i Skatås, där vi åkte runt, runt utan stavar under ledning av kunniga personer i IK Stern.

Det gick så långt att jag köpte rullskidor och riskerade mitt liv genom att fara utför utan möjlighet till att vare sig svänga eller bromsa. Det hände att kläder gick sönder och diverse skrapsår dök upp här och var på kroppen.

Detta är över nu. För ett tag sedan sålde jag mina rullskidor. Det blev rusning efter dem. Idag sålde jag mitt vallaställ (på bilden). Det blev rusning även efter det. Bevisligen finns det alltså fortfarande människor som håller på med detta. Jag har sålt min racercykel som kanske rullar runt Vättern snart igen och någon gång när jag städar garderoben ska jag även sälja min våtdräkt, som kanske flyter fram längs Vanån eller kämpar sig uppför Västerdalälven någon gång i framtiden.

Jag har lagt av. Jag tillhör inte längre de aktivas skara. Nuförtiden ser mitt liv ut så här. En kopp kaffe, en god bok, en skön säng att ligga och läsa i. I bästa fall får jag inspiration till mitt eget skrivande. Jag är otränad, men livet med böcker är allt bra underbart trots allt.

Vasaloppet 2004

Städade lite bland gamla papper och hittade bl a mitt diplom från En Svensk Klassiker. Då mindes jag att jag, efter att jag hade åkt Vasaloppet, skrev en artikel om loppet som jag har kvar.

Eftersom det snart är Vasaloppet igen, så tänkte jag publicera min lilla berättelse om hur det var. Här kommer den:

Nybörjare på Vasaloppet

Omgiven av erfarna Vasaloppsåkare skall jag för första gången åka Vasaloppet. Jag har fått massor av goda råd med mig, ta det lugnt i början och håll in skidor och stavar i starten. För en förstagångsåkare är det svårt bara att sätta ihop skidor och stavar för att markera startplats, och att inte glömma att memorera var man ställt dem.

När startskottet går står jag i alla fall på min plats med skidorna på. Allt går lugnt, lite för lugnt, för när jag en halvtimme senare kommer fram till backen finns inte många människor kvar bakom mig på startfältet. Att ta sig uppför backen i de bakre leden skulle kunna liknas vid ett jättelikt pussel. Jag flyttar skidor och stavar några centimeter i taget, oftast med den ena staven flera decimeter framför den andra. Personen bakom mig har sina skidspetsar någonstans framför mina bindningar.

Väl uppe på myrarna rör sig massan fortare framåt. Första biten av Vasaloppet går genom ett vackert vinterlandskap och den här dagen strålar den första värmande vårsolen från en klar himmel. De där extra tjocka handskarna jag köpte i sista sekunden visar sig vara ett dåligt beslut. Jag tar det lugnt, allt enligt de goda råden från vänner och bekanta. Till Smågan går det lätt och förtjusningen över att äntligen vara där sitter fortfarande i. I Mångsbodarna står plötsligt en kollega, som är där på semester, och ropar mitt namn. Om jag då hade vetat vad som väntade längre fram, hade jag kanske inte stått så lugnt och småpratat med henne. För det är mellan Mångsbodarna och Risberg som svårigheterna börjar. Plötsligt blir spåren väldigt dåliga och stundtals finns inga spår alls att åka i. Den snabbt stigande temperaturen medför även att fästet ger med sig just när stigningarna före Risberg börjar. Den här sträckan, före och efter Risberg, går så långsamt på bakhala skidor att jag börjar tvivla på att jag skall hinna fram i tid. Överallt står folk och vallar om sina skidor. Det är också här jag bestämmer mig för att aldrig mer åka Vasaloppet. En fas som jag tror de flesta går igenom någon gång under ett lopp.

När jag till slut kommer fram till Sternkontrollen 5 km före Evertsberg, finns inget annat alternativ än att valla om skidorna. Där står Patrik och Classe med klistertuberna i beredskap, vilket skall visa sig vara av stor vikt för hur den här dagen skall sluta. Jag är inte ensam, flera något uppgivna sternare köar med mig för att få hjälp. Det pratas oroligt i ledet om hur mycket tid man har på sig till Evertsberg. Med klister under skidorna lägger jag på ett extra kol för att klara spärrtiden i Evertsberg med så stor marginal som möjligt för att öka chansen att även hinna passera senare spärrtider. Skidorna släpper inte längre, vilket gör att tempot ökar något, men spåren är fortfarande väldigt dåliga, så det går ändå inte särskilt fort framåt. Fötterna kasar åt sidorna och i nedförsbackarna, där man skulle ha tjänat in tid och fått en chans att vila sig, får man istället spänna varenda muskel i benen och sakta ploga sig ner, hela tiden beredd på att väja för åkare som faller.

Tjugo minuter före ”repet”, dvs kl 14:10 kommer jag till Evertsberg, där jag får höra speakern berätta för alla att detta är mitt första vasalopp och att jag tidigare har åkt Tjejvasan två gånger. Det är nu stressen börjar bli riktigt stor. Vasaloppet är trots allt det sista steget i En Svensk Klassiker för mig, och målet är jag helt enkelt tvungen att nå, för tanken på att börja om från början är inte särskilt lockande. Faran är långt ifrån över, och de närmaste timmarna kan närmast beskrivas som en kamp mot klockan. Tid finns dock till att stoppa i sig en näve välbehövliga chokladdoppade russin tillsammans med en bit saltgurka vid sternkontrollen före Oxberg. Väl i Oxberg visar klockan på tretton minuter tillgodo. Marginalen håller sig på tretton minuter även i Hökberg, och har man väl kommit hit ökar chanserna betydligt att hinna fram i tid.

Eftersom jag har mycket krafter kvar, är jag nu ganska säker på att jag kommer att nå målet i Mora om inget oförutsett inträffar. Under de sista milen är det näst intill knäpptyst i spåren, ingen säger någonting. Två män i spåret intill mig konstaterar vid ett tillfälle lugnt och med glädje att tiden räcker till för att hinna fram till målet i tid. Och för många av deltagarna är det detta som räknas, att ta sig från start till mål i ett lugnt och trivsamt tempo. De sista milen är spåren uppkörda igen, och skidorna glider inte längre lika mycket hit och dit, som det gjort under större delen av den här dagen. Mörkret börjar lägga sig och marschaller har satts ut längs vägen. Jag kan inte se spåren, så jag får helt enkelt hoppas att de håller i utförsbackarna. Längs spåren står fortfarande folk och skriker uppmuntrande ord. En man rusar fram, tar tag i min arm och drar mig framåt i spåret medan han entusiastisk ropar någonting till mig på tyska. Med min knackiga skoltyska kan jag uppfatta att han ropar någonting om 90 kilometer och att det är imponerande.

Med bara ett par kilometer kvar till Mora tittar jag intensivt efter klocktornet, och när jag äntligen ser det, snubblar jag på mina egna skidor och ramlar framåt i snön. Den allra sista biten går annars snabbt och lätt, och plötsligt, elva timmar och tio minuter efter startskottet, glider jag över mållinjen.