Raderar, raderar, raderar

Det är vad jag gör just nu. Okej, jag är lite mesig så klistrar in den borttagna texten i ett annat dokument ifall jag skulle vilja ta tillbaka någonting igen. Och det gör dessutom att jag kan se exakt hur mycket jag har tagit bort. I skrivande stund är det 33 000 ord eller 79 A4-sidor som inte längre finns med i mitt manus, och jag är inte klar än.

Det kan tyckas konstigt men det tar faktiskt inte emot! Tvärtom. Jag har levt med detta manus sedan 2005 och känner att jag har tömt ut alla möjligheter att få det publicerat, och vid närmare granskning så finns det förstås en anledning till att det inte har blivit antaget. Hade det varit fantastiskt bra så hade det blivit det, det är jag övertygad om. Jag vill inte heller ge ut det själv, eftersom jag känner att det inte är så bra som det skulle kunna bli. Då ska det inte ges ut alls.

Ett förlag sa att vissa delar var väldigt bra medan andra inte var bra och ett annat förlag sa att storyn inte var tillräckligt övertygande. Det är väl framför allt det sista som har gjort att jag vill göra om hela manuset. Att dutta lite här och lite där gör ingen skillnad om inte storyn är tillräckligt övertygande. Den måste skrivas om helt!

Monica skrev i en kommentar till det här inlägget här på min blogg bl a att ”Själv har jag lärt mig att inte plocka in för mycket i storyn, utan att det är bättre att skala av lite, både vad det gäller karaktärer och vad som händer. Det kanske händer för mycket? Det är kanske för många personer inblandade.”
Detta har jag tagit fasta på och nu skalat bort massor. Jag tror att det är fem karaktärer som helt har fått lämna manuset och några har istället fått mer utrymme för att fördjupa den historia som jag faktiskt hade men inte utvecklade ordentligt. Händelser har försvunnit och andra har tillkommit. Nya relationer och nya följder har tillkommit. Lite fler händelser bakåt i tiden har också fått mer plats.

Jag är som alltid otålig och önskar hela tiden att jag hade kommit längre, men man måste försöka glädja sig åt och vara nöjd med att man faktiskt är en bit på väg också.

Annonser

, ,

  1. #1 av Kristina Svensson (@KristinaHSvens) på 07 juni 2012 - 17:56

    Jag är också feg och stoppar in text jag tar bort i ett annat dokument. Det brukar i allmänhet visa sig vara bra, för ett tu tre så ändrar jag mig och plockar tillbaka delar. Och ifall jag inte gör det så är det ändå bra att kunna bläddra och se vad jag plockat bort. Så behöver jag inte tro att datorn kraschat och plockat bort sidor utan jag kan se att det är jag själv som gjort det.

    Lycka till med manuset!

    Gilla

  2. #2 av Mia Skrifver på 07 juni 2012 - 18:16

    Låter modigt att ha plockat bort 79 sidor. Fast om det är vad som behövs så är det ju det man gör. Lycka till med fixandet.

    Gilla

    • #3 av annaljungdahl på 07 juni 2012 - 18:29

      Det är nödvändigt eftersom målet är att göra om manuset till någonting nytt. Förhoppningsvis bättre 🙂

      Gilla

  3. #4 av Annika Bengtsson på 07 juni 2012 - 19:04

    Vissa berättelser kräver att få komma i tryck och då får det ta den tid det tar, och de förändringar som krävs. Min roman Kråkprinsessan kom ut efter otaliga versioner, och innehöll en enda scen från första versionen. Jag strök och skrev om och till slut var jag klar. Det är härligt när man känner att berättelsen är värd det, att den blir bättre av all skövling man gör. Den process du är inne i –åh vad jag avundas dig den, allt är fortfarande möjligt. Lycka till!

    Gilla

  4. #5 av malinthewriter på 07 juni 2012 - 20:31

    Jag klipper också ut och klistrar in i ett annat dokument, men tycker inte det är det minsta fegt. Snarare smart 🙂 Jag skriver ju om ett manus som jag började med 2005 men det är inte kvar mycket av det skelettet heller vill jag lova … 🙂

    Gilla

  5. #6 av Monica på 18 juni 2012 - 13:48

    Jag håller ju också på att skriva om just nu och jag har skalat bort MASSOR!
    Flera karaktärer har försvunnit, andra har fått mer utrymme. Och jag som trodde att berättelsen inte kunde utvecklas mer.
    Det är spännande men jobbigt arbete.

    Samtidigt tror jag att man till slut kommer till en punkt där man måste lägga manuset åt sidan, speciellt om responsen från förlagen är noll.

    En annan sak är om man har levt med manuset länge, utan att ha blivit färdig.
    Jag har ett manus som jag har hållit på med av och till i sju år, mitt älsklingsmanus är det, och jag hoppas att jag någon gång ska våga slutföra det.

    Gilla

  6. #7 av Åke Sandahl på 28 oktober 2012 - 23:31

    För en utomstående iakttagare låter det som om du verkligen är inne på den rättaste av vägar. Du rensar, lusläser förlagsbreven, försöker förstå vad du ska lägga krut på… Men har du skaffat dig en neutral lektör? Prövat Ann Ljungberg eller andra? Om du ännu inte har gjort det, så kan jag varmt rekommendera den åtgärden. Genom ALF gav jag ut min ”Kungsholmens Chopin”, och inom kort är det meningen att ”Kolja på djupt vatten – en kriminalkomedi” ska ut i världen. Och jag har haft otroligt stor nytta av både vänner och mer professionella lektörer som plågat sig igenom berättelsen och gett mycket goda råd! (Så har jag ett eget förlag också . Ordkorn – men det är bara som hobby!) Varma skrivarhälsningar, Åke S

    Gilla

    • #8 av annaljungdahl på 10 november 2012 - 11:45

      Ja, jag har använt lektör till två av mina manus, men för det här manuset är det väldigt länge sedan nu. Så när jag har arbetat om det ännu en gång, så ska jag använda en ny lektör för det 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: