Ofta hör man talas om s k cliffhangers i nedlåtande ordalag när man pratar om litteratur. En cliffhanger är förstås ett öppet slut på ett kapitel. Det kan vara en person i boken som plötsligt kommer på något, ja helt enkelt en plötslig händelse där man inte får veta utgången om man inte läser vidare. Man fastnar i den välbekanta fällan ”bara ett kapitel till”. En ödesdiger fälla som får besvärande följder såsom grus i ögonen, gäspningar och koncentrationssvårigheter på jobbet eller i skolan dagen efter.
Men kvaliteten på cliffhangers är väldigt skiftande. Där det är uppenbart att författaren har använt det som ett trick för att hålla läsarens intresse vid liv, är det inte bra. En författare ska förstås kunna hålla läsarens intresse vid liv utan att utelämna information, ett utelämnande som mest irriterar läsaren. Om det används för flitigt.
Jag tror mig veta att jag själv har använt i alla fall en eller ett par, billiga cliffhangers i mitt manus, och i skrivande stund lovar jag mig själv att jag ska se över dem. Om de verkligen är nödvändiga. Jag kan tillåta mig själv att ha en, kanske två sådana, men absolut inte fler. Tror jag. Jag kommer kanske att ändra mig när jag har bearbetat manuset några gånger till.
En bättre form av cliffhanger är när man får reda på någonting i slutet av ett kapitel, något vars konsekvenser man omedelbart måste få reda på. Genom att läsa vidare. Det är en annan form av cliffhanger, lite mer subtil, och byggs upp under en längre tid. Det kan vara information som kommer fram som gör att man bara måste få veta hur den person som presenteras med informationen kommer att reagera. En känslomässig ”cliffhanger” som suger tag i läsaren.
Det är den typen jag ska sikta på. Det lovar jag mig själv.
Anna Ljungdahl's Blog 