Pianostämmaren av Stefan Tegenfalk

En sextonårig flicka hittas död nära vattnet i Bromma, en närförort till Stockholm. Det rör sig om ett brutalt mord där gärningsmannen skickligt har dolt spåren efter sig. Alla utom ett som han vill att polisen ska hitta.

Snart kastas Jonna de Brugge och de andra i Walter Gröhns grupp vid Stockholms länskriminalpolis in i jakten på en mördare som inte bara är osynlig, utan som också verkar sakna motiv. I takt med att utredningen fortskrider och poliserna tränger djupare in i den värld flickan levde i, framträder allt fler återvändsgränder. Jakten på mördaren förvandlas snart till en mardröm för Walter och hans grupp. Är allt bara en dimma av lögner? Vem talar sanning och vem går att lita på?

Det här är en bok jag verkligen tyckte om. Innehållet är inte alltid så lätt att läsa utan att bli både arg och frustrerad över mobbningens meningslöshet och grymhet. Varför gör unga människor så mot andra unga? Sextonåriga Linnea är inte bara mobbad, hon har också vuxit upp med frånvarande föräldrar som lämnat över uppfostran av sin dotter till olika barnflickor.

Linnea är en mycket ensam och missförstådd flicka med en stor begåvning för pianospelande. Men inte heller hennes pianolärare får henne att känna sig sedd och omtyckt. Inte förrän pianostämmaren dyker upp får Linnea en fast punkt i tillvaron.

Jag tycker att det här helt klart är Stefan Tegenfalks bästa bok hittills, jag hade svårt att lägga den ifrån mig och såg hela tiden fram emot att läsa vidare i den.

Recensionsexemplar från Massolit förlag.

Ska vi verkligen låta oss styras av media?

Jag tycker mig kunna se en oroväckande trend i att allt fler människor tycks låta sig fullständigt okritiskt styras av media.

Det är mer än en gång som jag noterat att media snabbt och med några få rader – kanske bara en rubrik – lyckas starta ett drev, masshysteri. Tänk efter vad detta kan leda till.

Det handlar inte om något speciellt ämne, det gäller alla ämnen, och det händer dagligen.

Var finns det kritiska tänkandet? Har vi blivit för lata för att bilda oss en egen uppfattning och istället glupskt sväljer allt vad media göder oss med? Hela sanningen står inte i en tidningsartikel och det får vi aldrig glömma bort.

Turkanarapporten av Christian Unge

Afrikas horn, 1999

Soldaterna omringade jeepen och drog ut chauffören som slogs blodig till marken. Nadine skrek, försökte slå sig fri men vräktes ner och fick ett knä i ryggen. Det flimrade framför ögonen. Sen, en säck över huvudet, det sista hon kom ihåg.

Den svenske kirurgen Martin Roeykens liv är i spillror. Han har flytt ett havererat äktenskap och det trygga livet som läkare i Stockholm för att arbeta med traumakirurgi i norra Kenya. Där faller han handlöst för antropologen Nadine Zaoui och anar en ljusning i tillvaron. När Nadine erbjuder honom att följa med på en forskningsresa i den osäkra Turkanaprovinsen tackar han nej, av pliktkänsla mot sina patienter. Nadine försvinner plötsligt och frågorna hopar sig. Förtvivlat kastar han sig in i jakten på en kvinna som han egentligen inte vet något om. Långsamt går det upp för Martin att Nadines forskning är en pusselbit i en medicinsk gåta, och att det finns en hemlighet så mörk att den till varje pris måste skyddas. Martins enda vapen är hans medicinska kunskap och envishet. Och drivkraften, Nadines skrattgropar som etsat sig fast på näthinnan.

Turkanarapporten har både styrkor och svagheter. Det märks att författaren är läkare och har arbetat på uppdrag av Läkare Utan Gränser i Afrika. Det är en styrka, eftersom även en av bokens huvudperson, Martin Roeykens, gör detta. Både beskrivningarna av hans arbete och av miljöerna, först i Afrika och senare i Paris, är trovärdiga och bra.

Boken är lite för lång enligt mina mått mätt. Den hade kunnat kortas ner, men den blir ändå aldrig seg att läsa, tycker jag. Författaren är skicklig på att hålla intresset vid liv, trots bokens svagheter. Jag har svårt att lägga den ifrån mig och ser hela tiden fram emot att fortsätta läsa i den. Jag var hela tiden nyfiken på hur det skulle gå. Det, tillsammans med miljöbeskrivningarna,är enligt mitt tycke det som är bra med den här boken.

Som svagheter kan nämnas att den aldrig går riktigt på djupet. Karaktärerna är stereotypa och man får inte komma nära inpå någon av dem.  Handlingen hoppar lite för mycket hit och dit ibland utan att det riktigt tillför något. Ibland hinner jag inte förstå sammanhanget innan det blir ett hopp någon annanstans.

Det är inte litterär ahaupplevelse, men boken är spännande och har som sagt sina styrkor i beskrivningar av miljöer och i själva ämnet som den tar upp. Dessutom vill författaren att allt överskott på försäljningen går till Läkare Utan Gränser, vilket är fint tänkt.

Om författaren slipar lite mer på de litterära bitarna, så kan nästa bok bli riktigt bra.

Åskmuller och regn

Men vad är detta? Svart himmel, åska och regnskurar! Det har jag inte beställt. Det var ju högsommarväder igår

Har precis kommit tillbaka från en rundvisning på området. Personalen talar ogärna något annat än franska, så man får verkligen dra fram sin gamla skolfranska. Som tur var fanns en norsk tjej som kunde bra franska med på turen.

Så, ska jag sätta mig ner och skriva nu då, eller ska jag spela tennis, golf, skjuta pilbåge, kasta mig i trapetsen, gå till gymmet, bada i poolen (som är tempererad tack och lov), bada bastu eller hänga i baren?

Jag försöker glömma gårdagens fadäser med surmjölk i kaffet, en drink som såg ut och smakade som vatten och gräs, en hel skål med sega minibläckfiskar till förrätten (men jag gillar bläckfisk i vissa former, åt säkert ett helt fat med friterade calamares, supergott!).

Vinincidenten var den mest pinsamma när jag tänkte att det skulle vara gott med ett glas vin till maten och ser en strikt fransman i uniform och pekar frågande på ”drickaautomaten”. Han skyndar fram och tar fram en vinlista. Jag säger ”white wine?” Han pekar på Chablis och jag hinner se siffran 15 € och inser att den där automaten inte alls ingår i all inclusive, så jag säger: ”Can I have a glass of wine with no extra cost?”
”Öh…Le Chablis…öh…?”
”No, no, ANY wine!”

Men idag har jag full koll… Inga fler incidenter. Efter informationsmötet igår och rundvandringen i området idag så vet jag allt det som jag hade behövt veta redan från början.

Nu ska jag försöka skriva lite före lunchen.

Skrivarvecka i Nice

Min skrivarvecka i Nice har börjat. Egentligen är jag i Opio en bit utanför, men vem vet var det ligger?

Jag har aldrig bott på hotell med all inclusive förut och jag är numera övertygad om att jag inte kommer att våga ställa mig på vågen när jag kommer hem. Jisses vad mycket mat det finns. Jag har inte räknat, men jag skulle gissa på att det finns kanske 50-60 förrätter att plocka ifrån och det finns inte färre varmrätter och efterrätter… Vin är fritt samt en lista på drinkar som är fria, både alkoholfria och alkoholhaltiga. Chips och annat nyttigt ställs fram före både lunch och middag.

Men nu var det ju skriva jag skulle göra, inte äta och dricka. Så hur mycket har jag skrivit idag undrar kanske någon. Efter frukost tog jag en promenad i omgivningarna, genom en blomdoftande skog med äventyrsstationer, förbi en fullständigt sammetsliknande puttinggreen och en driving range för att sedan hamna i en fantastisk olivträdsodling.

Jag mötte knappt en människa på hela promenaden och det var en sådan där fantastisk sommarmorgon som man trodde att man skulle få vänta tills nästa år på.

Efter promenaden tog jag mig i kragen och hämtade datorn, satte mig i baren och öppnade mitt manus. Inte helt lätt att koncentrera sig med sorlande människor, klirrande is och klämkäck fransk musik i bakgrunden. Jag hamnade mest på Facebook istället, så jag la tillbaka datorn på rummet, hämtade ett anteckningsblock och satte mig vid poolen med en alkoholfri drink istället. Hm, skönt, man kan ju vända ansiktet mot solen och bara njuta av den svaga vinden… Just det ja, tillbaks till anteckningsblocket.

Nu har jag tryckt i mig lunch och sitter på rummet med datorn igen. Förhoppningsvis ska jag få någonting gjort innan det är dags för fördrink, snacks, jättemiddag och show ikväll. Nattklubben som öppnar kl 23 tror jag att jag hoppar över.

Vila i frid av Sofie Sarenbrant

En känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327. Ingen av incidenterna verkar vara annat än olyckor, men hotellchefen Peter Berg och vd:n Nils Wedén får ändå onda aningar. När ytterligare en person avlider på spa-anläggningen, den här gången i de varma källorna utomhus, går det inte att förneka att det måste finnas ett samband mellan dödsfallen.  
Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta inte är något rutinfall.

Vila i frid är en fristående spänningsroman av Sofie Sarenbrant.

Intrigen är bra. Miljön är bra, spahotellet Yasuragi Hasseludden fungerar som en udda inramning för en serie oförklarliga mord. Boken är spännande och underhållande men håller inte särskilt hög litterär kvallitet. Jag stör mig hela tiden på att få saker berättade för mig, saker som jag kan förstå ändå, genom gestaltning. Det tål att sägas hur många gånger som helst – gestalning är nyckeln till författarskapet. Det var Lars Hesslinds största och viktigaste budskap till mig under författarskolan på Marstrand 2007. Ärligt talat, jag tycker nog att redaktören på förlaget borde ha reagerat på detta.

Jag beundrar författaren för den listiga intrigen, för den mysteriehöjande miljön, men jag hade önskat lite mer av berättartekniken. Lite mer djup i karaktärerna hade inte heller skadat.

Är du ute efter en underhållande och spännande deckare i en annorlunda miljö, ja då kan det här vara en bok för dig. Men om du har studerat skrivande i någon form, så kommer du förmodligen att störa dig på samma saker som jag.

Mörkt motiv av Louise Penny

Jag fick ett erbjudande om att läsa den här boken där det stod ”Om du tycker om att dricka te och läsa deckare med både mord och hög mysfaktor, då är Louise Penny’s Mörkt motiv någonting för dig.” Eftersom jag älskar att dricka te framför Morden i Midsomer, tänkte jag att det här är säkert något för mig, så jag tackade ja. Boken levererades tillsammans med en mugg med texten ”Dödligt våld kräver Earl Grey” som jag numera dricker te ur på jobbet.

Mörkt motiv är den första boken i en serie om kommissarie Gamache och den kanadensiska byn Three Pines invånare, alla mer eller mindre excentriska och alla med sina egenheter. Originalet kom ut 2006 och är den första som kommer ut på svenska. I augusti kommer den åttonde boken i serien ut på engelska, så vi har några delar att ta igen här i Sverige och det ser jag fram emot!

Det finns faktiskt deckare som, trots mord och hemligheter, bäst kan beskrivas som trevliga eller kanske mysiga. Det här är verkligen en sådan, precis som förlaget utlovade. Berättartekniken påminner om en del äldre deckare och det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen utan att fastna på de lite smålustiga kommentarer som författaren hela tiden klämde in. Jag vet faktiskt inte om det blev mindre sådant längre in i boken eller om jag helt enkelt vande mig. Troligtvis det senare.

Det är ingen gastkramande historia, vilket den heller inte utger sig för att vara, och tempot är ganska lågt. Jane Neal hittas död i skogen i den lilla byn Three Pines, skjuten med en pil rakt genom hjärtat. Vet man ingenting om pilbågar innan man börjar läsa den här boken, så gör man det när man är klar. I den lilla byn finns nämligen en bågskytteklubb som är experter på ämnet.

Precis som i Morden i Midsomer och i Agatha Christies böcker kretsar handlingen kring en liten by eller en sluten grupp människor och genom ett nära samarbete med byborna nystar kommissarie Gamache och hans kollegor upp gåtan.

Jag tror inte att jag har läst någon kanadensisk deckare förut och det förhållande som finns mellan de engelskspråkiga och de franskspråkiga delarna av Kanada berörs lite då och då av författaren, vilket också är intressant eftersom det är något nytt för mig i litteraturen. Annars har det mesta en tendens att bli uttjatat efter ett tag.

Gillar du smålustigt, målande och fantasifullt språk kombinerat med en trevlig, mysig deckarhistoria på landsbygden, ja då ska du absolut läsa den här.

Boken är ett recensionsex från Wahlström & Widstrand.