Vad jag än söker, vart jag än går
Jag vandrar i snö, men utan ett spår
Ett liv är en väg vi alla ska vandra
Till sorg för vissa, till glädje för andra
Blickarna talar, ger löften och tro
Vi väver ett band, vi bygger en bro
Vår bro uti bitar en dag sedan brast
Av människors tvära och tanklösa kast
Aldrig den sedan kan resas åter
Fast jag dig älskar, fast jag nu gråter
Hoppet som fyllde var eviga stund
De älskandes hjärtan nu ej ger en blund
Livet som lovade rosor och lycka
Nu vänt och tillbaka skönheten rycka
Lämnat ett sår så djupt i ditt hjärta
Fyllt upp till brädden av kärlekens smärta
Ögon som lyste med solstrålars glans
Vart tog de vägen? I fjärran nånstans
Ensam du stannar, försöker att glömma
Det enda du kan är att längta och drömma
Anna Ljungdahl's Blog 
#1 av malinthewriter på 16 maj 2011 - 23:00
Jättefin Anna!
GillaGilla
#2 av Ethel på 17 maj 2011 - 7:38
Ja, fint. Jag tycker att det är svårt att skriva poesi på rim, jag blir så banal, men det är absolut inte din :-).
GillaGilla
#3 av annaljungdahl på 17 maj 2011 - 7:46
Det är inte konstigt om den är banal för det är väldigt väldigt länge sedan jag skrev den. Med då publicerades den i GT 🙂
GillaGilla
#4 av Desirée på 21 maj 2011 - 7:37
Så vackert! Vad duktig du är 🙂
GillaGilla
#5 av annaljungdahl på 21 maj 2011 - 15:09
Tack 🙂
GillaGilla
#6 av lifeisabitchandthenyoudie på 27 maj 2011 - 18:09
Den var helt okej.. När jag skriver blir det alltid så pass deprimerande att folk inte vill läsa det..
GillaGilla