Lejontämjaren – Camilla Läckberg

lejontamjaren
Det är januari och kylan har Fjällbacka i sitt grepp. En halvnaken flicka irrar genom den snöiga skogen, ut på en väg. Bilen kommer som från ingenstans och hinner inte väja.

Den här boken är Läckbergs nionde, och kanske också bästa, kriminalroman. Men ändå så fastnar den inte. Jag har svårigheter att minnas vad boken handlade om så fort jag har läst ut den och lagt den åt sidan. Den är undehållande och rent av rå, men inte särskilt minnesvärd tyvärr.

Språket är enkelt, ungefär som Läckberg brukar skriva, men jag tycker att det har utvecklats lite och jag stör mig inte direkt på några formuleringar den här gången. Att jag ensvisas med att fortsätta läsa böckerna beror på relationerna utanför deckarintrigen. Karaktärerna är egentligen för ensidiga, allting är lite för bra, men ungefär som i en romantisk komedi så lägger man ifrån sig boken med en varm känsla och ett behagligt leende på läpparna. Patrik, Erika, Anna och Dan med flera håller serien levande, men till skillnad från de riktiga guldkornen i genren så lämnar inte serimördartemat här några spår efter sig i själen.

Boken finns hos Adlibris

Annonser
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: