När fantasin tryter

Jag sitter där med ett blankt kapitel framför mig. Vad gör man egentligen när fantasin tryter? Hur kommer man vidare? Vad är det som krävs för att få det där ljuset att tändas?

En del börjar sin roman med ett synopsis. Andra tycker att synopsis hämmar kreativiteten. Jag står någonstans mitt emellan. Jag har aldrig börjat en roman med att först skriva ett synopsis, men jag tycker att det är ett ovärderligt redskap längs vägen. Mitt nuvarande manus påbörjade jag under NaNoWriMo förra året. Skrev 50000 ord i rasande tempo utan att tänka efter för mycket. Därefter var det väldigt nyttigt att skriva ett synopsis över vad jag redan hade skrivit och sedan utgå från det för att komma vidare.

Det funkade bra ett tag. Sedan tog det stopp igen och jag kände att jag behövde en rejäl strukturering för att få översikt. Så vad jag gjorde då var att under några intensiva dagar göra en struktur över alla befintliga scener och identifiera vilka ”hål” som fanns. Till detta bör tilläggas att jag har valt att arbeta efter en speciell struktur, därför vet jag var i manuset det saknas kapitel. Och det är dessa som nu ska fyllas ut.

En del tycker att det är slöseri att skriva och skriva massor för att sedan stryka och flytta om. Själv tycker jag att det är en härlig känsla att stryka och se vilket lyft texten får. Att stryka och lägga till är en del av processen för mig. Men det finns en balansgång även här, det vore kämpigt att tvingas stryka halva manuset på en gång.

En del sitter aldrig med en blank sida framför sig utan får hejda fantasin som bubblar upp. Men även detta kan förstås vara ett problem när man ska sortera och välja bland alla idéer som trängs i huvudet. Om man har en uppsjö av romanidéer i huvudet så kan det förstås också vara svårt att bestämma sig för och fullfölja en. Less is more som bekant.

Promenader sägs vara bra för kreativiteten och jag håller med till viss del. Men för mig finns det ingen promenad som är så effektiv som att sätta sig på stolen och tvinga sig att skriva. Skriva dåligt för att komma igång. Det går alltid att stryka i efterhand.

En del säger att man måste skriva tradiga transportsträckor för att följa sin linje och komma vidare. Om man med det menar att de tradiga sträckorna senare ska ersättas med något bättre så håller jag fullständigt med. Om man däremot menar att en roman måste innehålla transportsträckor så håller jag inte alls med.

Bollplank är en bra idé när man har fastnat. Att diskutera med någon annan sätter ofta igång helt nya tankar och ingångar för det fortsatta manusskrivandet. Också att prova någonting helt nytt. Testa att skriva in en händelse som verkar märklig men som kanske visar sig lyfta berättelsen eller kanske sätta igång idéerna och istället resultera i någonting helt annat.

Jag sitter fortfarande med ett eller två helt tomma kapitel och flertalet halvskrivna eller påbörjade kapitel där jag måste komma på något intressant, omvälvande, spännande eller dråpligt som ska hända. Är det tråkigt att skriva så är det också tråkigt att läsa 🙂

Annonser

, ,

  1. #1 av kerstin dahlen på 30 oktober 2011 - 12:04

    Transportsträckor har jag lagt ned efter några tveksamma försök. Johanna Wistrand skrev en gång till mig att jag skulle pröva närbilder i stället, för att stanna upp ett tag. Ett bra råd. Det har blivit några sådana över, som väntar på att placeras in någonstans, om så behövs.
    Jag gillar egentligen inte att flytta om text, det blir så snurrigt tekniskt för mig, blir ofta dubbla texter, eftersom jag inte vågar deleta något av alternativen. Man får verkligen hålla tungan rätt i munnen!

    Gilla

  2. #2 av Katarina på 30 oktober 2011 - 12:13

    Jätteintressant inlägg, jag är också intresserad av det där med strukturering och planering och hur folk arbetar olika. Jag håller med dig om alltihop, faktiskt. Tycker det är lustigt hur en del verkar se på planerandet som något ingen ”riktig” författare ägnar sig åt. Det verkar finnas en slags romantiserad bild av författaren som en som undantagslöst sätter sig ner och skriver en komplett (för att inte nämna fängslande) berättelse rätt ut ur huvudet utan något mer än en slags uppenbarelse, vilket alltid får mig att le litegrann. Som om alla vi ”andra” vore något slags fuskare… Visst finns det de som gör detta, vilket är imponerande, men jag tror det är långt ifrån alla.

    Gilla

  3. #3 av Anneli på 30 oktober 2011 - 22:00

    Jag tror också att alla sätt är bra. Det viktigaste är att hitta sin egen skrivglädje.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: