En dag blir Lotten plötsligt lämnad. Per meddelar att han inte älskar henne längre och går därifrån. Styrkan med den här boken är att den kryper så nära inpå. Den är skriven i första person och i presens, vilket gör att man kliver in i Lottens hem och går där bredvid henne genom hela boken.
Jag upplever allt hon upplever och känner allt hon känner, fast lite utifrån. Man kan inte kliva in i Lotten och vara hon, för då skulle man falla för hårt när man läser. För det gör Lotten. Hon faller hårt och man kan inte annat än att stå bredvid och se på. Förbannad blir man. Förbannad på Per, som är en buffel utan dess like. Förbannad på Lotten som låter honom göra henne illa.
Språket är fantastiskt fint, men kanske lite, lite för mycket ibland. Samtidigt är avgrunden lite för djup och vännerna lite för änglalika, men man fastnar i berättelsen och vill bara fortsätta följa med på färden.
Jag tror inte att jag någonsin har läst en lika engagerande och närgången bok, och därför måste betyget helt enkelt bli det högsta.
Betyg: 5
