Hur hanterar man kritik?

Hittade en intressant länk på Ann Ljungbergs blogg. Läs artikeln och fundera!

Det är en intressant frågeställning. Jag känner igen mig precis i det hon skriver, även om jag som icke publicerad författare förstås (ännu) inte utsatts för de riktiga prövningarna.

Men jag kan direkt relatera till den lektörsläsning jag utsatte mig för när jag betalade en summa pengar just för att få ett kritiskt och ärligt omdöme. Tjänsten jag använde mig av var helt anonym, så personen som läste mitt manus visste inte vem jag var och jag vet fortfarande inte vem lektören var.

Jag gjorde exakt så som det står i en av kommentarerna till blogginlägget. Jag läste det först snabbt (som att dra av ett plåster). Det var omöjligt att läsa det långsamt och begrundande, först var jag tvungen att ta reda på nivån av positiv och negativ kritik. Det var både och, men mest positiv faktiskt. Därmed inte sagt att den negativa kritiken som fanns inte var signifikant 🙂

Det bästa är när man får konstruktiv kritik som man direkt kan relatera till. Jag fick mig en liten känga på några saker som stämde precis. Lektören påpekade t ex att jag hade skrivit några riktigt bra miljöbeskrivningar medan andra inte hade givits tillräckligt med möda. Transportsträckor kallade han/hon dem. Och genast steg skammens rodnad på mina kinder. För givetvis hade jag hastat igenom flera miljöbeskrivningar medan jag lagt massor med krut på andra. Mitt i prick.

Det fanns lite fler sådana saker som jag också kände stämde bra. När man får konstruktiv kritik för något som man känner stämmer, så blir man riktigt lycklig. Eftersom man självklart hela tiden vill förbättra sig, så är det en enorm drivkraft att få någonting att jobba på. Många gånger har jag läst sönder mitt eget manus och stirrat mig blind på texten, så att jag inte kan se vad jag måste fokusera på. Innan jag fick lektörsomdömet hade jag ingen koll alls på vilka delar jag var bra på. Att få positiv kritik, att få reda på vad man är bra på, gör ju att man i första hand kan lägga mer energi på att förbättra det man är sämre på.

Sedan kan man återgå till att slipa även på det man är ganska bra på.

Jag fick även beröm som istället spred en glädjens rodnad över mitt ansikte. Jag fick bekräftelse på att någon som är proffskritiker faktiskt tyckte att jag behärskade flera saker, att jag hade lyckats sätta ihop ett helgjutet manus. Första nålsögat var passerat (lektörens ord).

MEN – för det finns naturligtvis ett sådant – något saknades, något som skulle få just min bok att sticka ut bland andra. Det här är det andra nålsögat, och det är betydligt mindre än det förra. Få lyckas ta sig igenom detta nålsöga och jag arbetar fortfarande på att komma dit.

Den kritik som är svårast att hantera måste vara när någon kritiserar något som man själv tycker att man är hyfsat bra på. Man kan alltid bli bättre, så ett visst mått av kritik – helst konstruktiv – är alltid välkommet. Men om jag skulle bli totalsågad för något jag är stolt över, så skulle det nog kännas ganska tungt.

Precis som Jody Hedlund skriver i inlägget, så är det nog viktigt att inte fästa för stor vikt vid vare sig positiv eller negativ kritik. Man får väga kritiken mot vem som framför dem, hur många som har framfört samma kritik och hur träffande den känns för en själv. Jag tror att det är viktigt att lyssna till sitt eget hjärta och att alltid sträva efter att bli bättre.

Lektörens största råd till mig – och därmed den viktigaste konstruktiva kritiken – var att försöka hitta min egen röst i den litterära världen. Den absolut svåraste uppgift jag kunde få. För hur gör man det?

Annonser

, , , ,

  1. #1 av Monica O Kolkman på 20 juni 2010 - 21:45

    Jag måste vara ärlig och säga att det där med ”att hitta sin röst” är det mest luddiga uttrycket man hör i skrivarvärlden. Jag har hittills inte fattat vad det innebär.

    Vad är det?
    Att man sticker ut?
    Att andra känner igen min röst litterärt, precis som man känner igen min riktiga röst?

    Jag vet inte

    Gilla

    • #2 av annaljungdahl på 20 juni 2010 - 22:03

      Jag vet inte heller. Jag gissar att det kanske betyder att man har något att säga och sitt eget sätt att säga det på.
      Något som gör att man kanske känner igen berättarstilen?
      Att man har något som är eget, så att just min bok inte känns som en kopia av någon annans. Något som gör att den inte känns slätstruken, ytterligare en i mängden.

      Jag önskar att jag visste hur man ska göra.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: