Det här är sidan 65 i mitt manus

Malin Persson Gioilito, Kristina Ohlsson och Christoffer Carlsson från Piratförlaget presenterar innehållet på sidan 65 i sina respektive manus och efterlyser samtidigt sidan 65 i andras manus. Jag nappar på detta och bjuder på det största stycket på sidan 65 i mitt eget manus.

*****************************************************************
Han fick inte se henne. Inte nu. Flickan tryckte sig mot väggen i ett försök att smälta in i omgivningen. Det långa håret fungerade som effektivt kamouflage framför hennes ansikte. Hon lät det falla som en ridå som bara lämnade en smal glipa där hon kunde få en glimt av vad som hände utanför den lilla sfär hon skapat runt sig själv. Hon var van vid att smälta in och glida undan. Doften av krita och suddgummi kittlade henne i näsan precis som dammet som virvlade upp när hon strök sin smala, barnsliga kropp längs med den tegelförsedda innerväggen. Hon var nästan framme nu. Bara en liten bit till, så skulle hon få vara i fred från vakande ögon. Korridoren som annars var så fylld av liv låg nu tom och mörk framför henne. Hennes steg ekade när hon rörde sig målmedvetet mot dörren längst ner på höger sida. Dörren till rummet där hon visste att datorerna fanns. Hon såg sig om åt båda håll innan hon försiktigt öppnade dörren och smet in. Salen var tom. Ett svagt surrande ljud skvallrade om att datorerna inte stängdes av på nätterna och hon slog sig ner vid den närmaste och tryckte på en tangent på tangentbordet. Skärmen tändes. Inget lösenord krävdes. Hon andades ut och öppnade webbläsaren. Det var mörkt i salen men ljuset från datorskärmen räckte för att hon skulle kunna hitta bokstäverna på tangentbordet. Hennes händer darrade svagt men formade beslutsamt de ord hon skrev. Steg i korridoren utanför fick henne att stelna till och upphöra med sitt skrivande. Hon höll andan och väntade. Han gick aldrig in i datasalen på kvällarna och hon hoppades innerligt att detta inte var något undantag. Stegen verkade bli långsammare utanför dörren men hon visste inte om det bara var inbillning. Hon stirrade på dörrhandtaget. Ett par sekunder upphörde stegen men återupptogs snabbt och försvann längre och längre bort från dörren. Hon lät axlarna sjunka och vilade armarna mot bordsskivan innan hon orkade fortsätta skriva.

******************************************************************

En eloge till Elib, som lyssnat på kritiken och ändrat vattenmärkningen.

Och till sist – jag kunde inte ha sagt det bättre själv: Don’t Believe the E-book Skeptics

Annonser

,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: