Kort utdrag ur När höstlöven dansar

 Hon kom tillbaka in i rummet med vällingflaskan, lyfte upp barnet och förde flaskan till munnen. Hon ville inte dricka. Ville inte vakna. Hon kände försiktigt på barnets panna. Den var fortfarande kall. Vällingen blev stående på sängbordet. Kanske skulle hon vilja ha den imorgon när hon vaknade. Om hon vaknade. Hon andades in häftigt och tryckte pekfingrarna mot båda tinningarna. Hon gick fram till sängen och böjde sig över barnet, lyssnade efter andetag. Väntade på nästa andetag. Som aldrig kom. Vansinnet växte med insikten.

Det var hennes fel. Hon hade byltat på henne för mycket kläder, för lite kläder, stoppat täcket för hårt omkring den bräckliga kroppen. Hon hade låtit henne sova på mage. Små barn fick inte sova på mage. Hon visste ju det. Men hon hade inte varit så liten, nästan ett år. Hon kunde vända sig själv i sängen.

Gösta som stod i dörren och såg på henne utan ord. Dimman framför hans blick som avskärmade honom från hennes egen lilla värld. Tomheten.

Det var precis så hon mindes det, den där dagen för länge sedan då Gud bevisade att han inte fanns. Det var i november det hade hänt. Hon hade stått vid fönstret den natten och betraktat hösten. Sett löven på gatan utanför som plötsligt lyft från marken och börjat dansa. Häpet hade hon sett en liten virvelvind marschera fram längs gatan tills den nått deras uppfart. Där hade den stannat till och lyft högen med löv, som Gösta ännu inte hade sopat undan, och fått dem att dansa. De hade studsat på högkant mot asfalten med ett klickande rytmiskt ljud tills virveln försvunnit och svept löven med sig. Då förstod hon. Smärtan slog henne hårt och obarmhärtigt. Hon snurrade runt och stirrade förtvivlat på spjälsängen.

Annonser
  1. #1 av Catharina på 12 december 2009 - 18:10

    Otroligt bra. Den här boken skulle jag sträckläsa. Klart att du får den publicerad! En dag så..

    Gilla

  2. #3 av sebbe på 26 februari 2010 - 17:11

    Av utdraget att döma verkar ”stuket” på boken vara verkligt traditionellt. Inget som jag direkt längtar efter att få läsa, men inte heller avfärdar direkt.
    Måste få mera material för att bedöma.

    /Sebbe

    Gilla

    • #4 av annaljungdahl på 26 februari 2010 - 19:11

      Det är möjligt att det är väldigt traditionellt stuk, och visst kan det vara svårt att hitta sin personliga röst i det man vill berätta.
      Det ska helst vara originellt men inte konstigt.

      Men samtidigt vill jag gärna skriva den typ av bok som jag själv gärna läser.

      Jag hoppas jag hittar ”min röst” innan boken är helt klar.

      /Anna

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: